Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/462

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

458

klädd i en burgundisk riddardrägt, sådan som den begagnades, icke under fälttåg, utan vid hofvet. Icke allenast skärpet, utan äfven hufvudbonaden var af ljusröd färg. Öfver axlarne bar han en mörk kåpa, som emellertid nu var uppslagen. Då han nedkommit på marken. vände han sig genast till de tvenne fruntimren.

— Ni söka er riddare, tilltalade han dem, jag är det i afton.

De båda fruntimren granskade honom noga, liksom tviflande på att han var den de väntat.

— Jag bär edra färger, beredd att försvara dem och er med svärd och lans, om så erfordras.

— Misstager ni er ej, min herre?

— Ingalunda, jag har i eftermiddag åkt i ert ekipage.

Ni skulle vara? Här är min hand, om ni känner oss, så skrif våra namn eller lyft på er mask.

— Skall det behöfvas?

— Här är också min hand.

Riddaren tecknade ett namn i deras händer och de nickade sitt bifall.

— Du tyckes tvifla på att det verkligen är han, hviskade det ena fruntimret till det andra.

— Rösten föreföll mig något obekant, och jag fruktade för ett misstag.

— Rösten? Masken gör rösten oigenkännelg.

— Jag glömde det.

— Växten är hans, äfven gången.

— Det var också här vi skulle träffas.

— Får jag bjuda er armen, mina damer, inföll riddaren.

— Låt oss uppsöka karnavalen, der den är lifligast.

— Kom.

Då de skulle aflägsna sig, trädde pilgrimen emot dem.

— Ett enda ord, bad han, och han förde dem ett stycke framom det träd, ur hvilket riddaren nyss förut nedkommit.

— Hvem är ni? tillsporde honom riddaren.

— Er vän.

— Hvad vill ni oss?

— Får ni höra en jagtsignal — så skynda hit — glöm icke det.

— Vi betrakta er såsom vårt fatum — vårt öde — och vi skola lyda.

Fruntimren blickade förundrade på pilgrimen, men yttrade intet ord.

— Aflägsna er nu, tillade pilgrimen derefter, men — ännu en gång — glöm ej signalen.

På samma gång som riddaren med sina masker aflägsnade sig, begaf sig pilgrimen äfven tillbaka till sitt gömställe. Platsen blef derigenom tom, med undantag af den lazaron, som ännu qvarstod bakom trädstammen.

Åter förgick en stund, under det musiken ljöd och liksom fylde