det bortilande ögonblickets tomrum med toner, som brusade med ett vattenfalls vilda och oregelbundna fart.
Lazaronen, som trodde sig vara ensam, framkom nu åter och gaf sina kamrater ett tecken att närma sig. Snart stodo de äfven omkring honom.
— Gåfven I akt på honom, som kom ned ur trädet?
— Ja, ja!
— Veten I hvem han var?
— Var det han?
— Jag förmodar det — men vi skola väl snart blifva underrättade derom. Det är besynnerligt, att vår — I veten hvem jag menar — ej synes till.
— Huru skulle han vara klädd?
— Signalementet är här. I en mörk munkkåpa.
— Hvem kan pilgrimen vara? Han tyckes känna riddaren?
— De vexlade ord med hvarandra.
— Och aflägsnade sig hvar och en åt sitt håll.
— Alldeles. Riddaren hade bättre sällskap än en gammal Jerusalems-farare.
— Få vi ej snart handla, så stannar jag ej qvar här. Det sämsta man kan göra, är att göra ingenting.
— Att vänta är tröttsamt, allra helst när äfventyr vinka en från tusen andra håll.
— Dumbom! Den, som väntar på något godt, väntar aldrig för länge. För tusan, inga äfventyr äro så lustiga, som sådana, der det går hett till. Nej, jag stannar qvar här, om det också vore tills fastan gick in.
— Stilla — tyst — någon kommer.
Det var åter pilgrimen, som uppträdde, denna gång midt emellan lazaronerna, så att två af dem stannade på hans ena, och två på hans andra sida.
— Vördige pater, hvad vill du här?
— Säga er några ord.
— Vi äro bara öra.
— Kanske du kommer, för att skänka oss aflat?
— Tala, hvad vill du?
— Ni vänta någon här.
— Vi vänta vår biktfar.
— Han har som penitens ålagt oss att ej deltaga i karnavalen, utan möta honom.
— Och uppläsa för honom tre ave och tre pater noster.
— I ljugen.
— Ljuga vi?
— Ingen vet det bättre än jag, emedan det är mig, ni vänta.
Pilgrimen, som fortfor i sin lutande och nedböjda ställning, löste härvid det långa skägget ifrån sin haka och stälde stafven ifrån sig.
