462
— Som ni säger, en droska har verkligen stannat der.
— Då är det han, general, ganska säkert han. Men på hvad sätt har han kunnat erhålla tillträde hos konungen, och hvad kan hans afsigt vara? Denne man är obegriplig.
— Om hvem talar ni?
— Om samme man, som ni i dag ämnade ställa under polisuppsigt.
— Vincent? Ah! Jag glömde bort honom.
— Skulle han väl ha kunnat upptäcka det möte, som var nödvändigt att bevilja Armfelt, för att förmå honom att följa vårt råd?
— Ni förskräcker mig.
— Vårt spel är högt.
— Konungens vrede, då den brister lös, känner ej några gränser Vi äro förlorade.
— Der …
I detta ögonblick inträdde tvänne personer längst bort i allen.
— Det är konungen och …
— Och vår outgrundlige …
— Jag lemnar er. Mig tillhör det att vaka öfver er, men icke att synas. I värsta fallet glöm ej den signal, vi öfverenskommit om.
— Rigtigt, general. Jag får ej glömma någonting.
Och under det generalen aflägsnade sig, drog pilgrimen sig något åt ena sidan, antagande dervid en nedböjd och lutande ställning. Konungen och Vincent, den ene i mask och domino, och den andra betäckt af sin kapuschong, närmade sig emellertid.
— Och ni såg, min prins, yttrade konungen, att bajadéren tog vägen hit åt parken?
— Derpå är jag säker.
— Vänskapen är en manlig känsla hos oss, fortfor konungen, den är lugnande, kärleken är en qvinlig: den lifvar, hetsar och retar oss. Då man blir äldre, aftager passionen i våra hjertan, men den flammar ändock alltid upp, när fråga blir om … om …
Konungen började stamma.
— Om en bajadér, inföll Vincent, som man älskat.
— Som man älskat, alldeles det! Vid det skönaste smycket i min krona, i denna stund vore jag i stånd att förgå mig. Det är ett förräderi, ah, ett förfärligt förräderi, hvar skola vi träffa henne?
Kärleken dör aldrig. Den lefver alltid qvar, äfven i det eljest uttorkade hjertat, åtminstone som egenkärlek. Men vid egenkärlekens sida, ej mindre än vid kärlekens, vandrar ständigt en skugga. Egenkärlekens heter afund, kärlekens heter svartsjuka. Båda två äro stundom så lika hvarandra, att man icke förmår åtskilja dem, båda söka äfven rubba oss i vår tro på oss sjelfva, denna tro, som visserligen innebär mången falsk illusion, men vid hvilken dock vårt hela lif hänger fast, såsom en planta vid sin rot.
