484
Den inkommande var maskerad som en ung grek, och hans resliga och smidiga figur tog sig utmärkt väl ut i den vackra drägten.
— Ers majestät, hviskade Vincent, ni ser.
— Tyst!
Konungens retlighet var på det högsta uppdrifven.
Masken gick emellertid hurtigt och raskt fram, som om ingenting besvärat honom. Först vid trädet, der jagthornet nu hängde, stannade han och såg sig forskande omkring, liksom han sökt eller väntat någon. Men då han fann sig ensam, lutade han sig emot trädets stam, gnolande halfhögt en venetiansk favorit-canzonett:
Un' alma forte,
Che si costante,
Nè pur la morte
Spaventerà
E dopo tante
Sofferte pene
Venezia bella
Trionferà.[1]
Under det han gnolade, började han gå af och an, blickande oförskräckt omkring sig. Masken hindrade en väl att se ansigtet, men hans rörelser voro så lifliga och obesvärade, att det också nödvändigt måste återspegla samma egenskaper.
Det lilla jagthornet föll honom i ögat, och han stannade och nedtog det. Betraktande det med uppmärksamhet, förde han det mer än en gång till sina läppar i synbar afsigt att framkalla någon ton derur, men alla hans försök voro fruktlösa.
Förtretad deröfver, upphängde han åter hornet och började ånyo sin vandring fram och tillbaka, gnolande på den lilla venetianska visan.
Musiken spelade nu finalen till en större ouvertyr. Man trodde sig höra, huru passionerna stormade ut, huru mägtiga qval i ett upprördt hjerta kämpade sin sista strid. Men på en gång tystnade tonerna. Efter den våldsamma tonkatastrofen var denna paus, under hvilken man icke ens hörde ljudet af en döende suck, af en djupt gripande effekt. Då musiken åter föll in, rörde den sig inom en helt olika skala. Den var mild och ljuf, den var smekande och kärleksfull, melodierna kommo som från ett lugnadt sinnes stilla hänförelse. Midt under stridens vilda entusiasm tycktes en engel ha sprungit fram ur kompositörens själ, för att bjuda frid och glädje öfver verlden.
