Konungen lade sin hand på bröstet, liksom hade tonerna kommit derifrån. Vincent andades icke. Hans själ njöt med vällust af det milda intryck, sluttonerna åstadkommo.
Den okände masken, greken, som vi kunna kalla honom, upphörde att gnola sin visstump, han stannade, han lyssnade.
Det var en stor musikskapelse, hvars ande flög fram och drog allt med sig i sin vingade fart.
Sjelfva lamporna tycktes nästan flamma klarare och friskare. Templet strålade med förökad glans. Man skulle kunna ha trott att musiken förklarade ljuset.
Det lilla templet stod med sin fasad snedt emot konungen och Vincent, så att de blickade in i midten af detsamma.
Ännu tonade musiken, ännu stodo alla hänförda af harmoniernas mägtiga ström.
I denna stund hördes en rörelse. Det var ett sakta prasslande eller, om man så vill, en disharmoni, men som just derför märktes så mycket mer.
Konungen, Vincent och den okände masken vände sig på en gång, liksom dragna af samma rörelse, åt det håll, hvarifrån ljudet kom.
En öfverraskande syn mötte också på en gång dem alla tre, men den gjorde på dem ett helt olika intryck.
Ur sjelfva altarkretsen af det i lågor lysande, brinnande templet framträdde en fruntimmersmask, skön och huld som en dröm, drömd på en af den grekiska arkipelagens täckaste öar, drömd på en af de öar, der en hel mensklighet en gång drömde en olymp af gudar och gudinnor.
Men här uppstod Afrodite icke såsom på Pafos strand, utan ur parken, man kunde säga ur skogens natt, för att i sjelfva födelsestunden belysas af det förklarande skenet i sitt eget tempel.
Den intagande masken var, efter utseendet, ingen annan än den, som en stund förut, endast i följd af ett lyckligt eller kanske mera lyckadt än lyckligt infall, undgått att blifva upptäckt af prinsessan Menzikoffs och mylady Munks nyfikenhet.
Hon stannade ett ögonblick i det lilla templet, hvars kolonner, fris och kupol omgåfvo henne såsom en arkitektoniskt skön ram, skimrande i olika, glänsande färger. Då man betraktade henne, trodde man sig se den fé, under hvars trollspö sjelfva templet uppstått.
Den luftiga, snöhvita lifrocken föll i smidiga veck kring den vackra gestaltens smärta former, under det broderierna skimrade med förökad glans.
Den röda bindeln kring pannan gaf henne ett jungfruligt mildt behag.
Endast ansigtet var dödt, det var betäckt af en ogenomskådlig mask.
Konungen darrade af svartsjuka. Svartsjukan var hos honom icke längre en schackbricka, som höll hans hjertas härligaste känsla vid lif, den var en furie med sitt gissel.
