männa grundsats, hvarefter hon borde gå. Ack så roligt, att få öfverlemna sig åt sina konfusa fantasier. Hon hade äfven läst att kejsaren af Kina kallades för »himmelens son». Vid tanken derpå klappade hennes hjerta allt högre och högre. Hon drömde sig redan såsom en liten himmelens dotter. Och hvilket härligt språk sedan! Man behöfde ju icke kunna något språk för att tala det. Det var ju ett språk, sammansatt af bokstäfver, kastade om hvarandra, huru man behagade, t. ex. kau lau ju kung fo, pu, Zin-Zin, Tye ze pu zin o. s. v. På fri hand tänkte hon också ut långa meningar, hvarmed hon skulle underhålla hertigen, såsom: Zin-pu-kan-lau-thung-kian-kung-mu-fo-kouc-ki. Hon var förvissad om att hon skulle med ett sådant språk få hertigen att skratta ända till tårar. Nog af, planen föreföll henne alldeles gudomlig. Men toiletten, toiletten, det var dock hufvudsaken. Hon hade läst, att fruntimren i Kina brukade bära på hufvudet en krans, gjord af papper, hvars främre del framsköt i en spets öfver pannan. Och det der var ju alls ingen svårighet att åstadkomma. Hufvudklädseln fullkomnades slutligen med ett slags kinesisk sommarhatt, liknande en käggla eller tratt. Ordentligt nyfiken, huru hon skulle taga sig ut i denna bizarra utstyrsel, kastade hon en blick i spegeln och kunde omöjligt då hon fick se bilden der återhålla ett skratt, så tokig tyckte hon sjelf att den var. Sjelfva drägten var lika lätt både anskaffad och iklädd. Den bestod endast i en vanlig sid och vid rock af något slags hvitt tyg. Då hon läste att kinesiskans sedesamhet förbjöd henne att blotta hals, barm och armar, förtröt det väl henne litet; men hvad var att göra? Ansigtets förvandling var det svåraste. Hon hade läst att kinesiskan har en bred panna, en låg, platt, nedtryckt näsa, en mun af medelmåttig storlek, små, emot näsan i sned riktning gående ögon, stora öron samt olivfärgad hy. Hon förstod att hon icke utan smink och pensel skulle kunna förvandla sig derhän, men hon drog ej heller i betänkande att använda dem. Hvad skulle hon icke vilja göra för hertigen? Enär Charlotte likväl icke var någon egentlig artist, kan man lätt föreställa sig att porträttet icke just blef något verkligt mästerligt konststycke. Det blef som det blef — naturligtvis vanstäldt — hvarmed hon likväl skrattande försonade sig, under liflig föreställning att alldeles förtjusa hertigen med sin lilla komedi.
Lycklig i sin tanke att vara alldeles oöfvervinneligt intagande, kastade hon sista blicken i sin spegel, då hon hörde hertigens steg i rummet utanför.
Sådan trädde hon äfven emot honom.
Hertigens tillstånd hafva vi redan skildrat.
Ännu svårmodigt upptagen af den förvirring, hvarmed oklara föreställningar om Gustaf den tredjes tillstånd i de dödas rike jägtade hans själ, föllo hans blickar på Charlotte.
