46
Fantasien arbetar aldrig så lifligt om dagen som om natten. Och det var natt i hertigens inre. Fantasien hade förespeglat honom detta besök såsom en ljusglimt i mörkret, såsom en blomma på heden, såsom en ros i öknen. Hennes öga hade alltid varit godt och mildt, och hennes mun alltid också en liten ros. Han ville genomstrålas af en blick från det förra och ett leende från den senare. Det var ändå något. Hon kunde för öfrigt pjollra och skämta, och han behöfde det nu.
I det ögonblick som Charlotte utträdde ur sitt toilettrum, ljöd, hafva vi sagt, vid hennes första anblick ett utrop af fasa och förskräckelse öfver hans läppar.
Så var det äfven.
Framför sig hade han icke henne, som fantasien så lifligt tecknat och så lysande färglagt i hans föreställning, utan — ja, hvilken? — en person med bleka, gulaktiga, nästan vissnade anletsdrag och med ögon, dragna i sned ställning emot hvarandra, omgifna af svarta slagskuggor. Ögonblickligt framträdde åter för honom alla de dystra syner och irrbilder, som en stund förut så plågsamt jagat genom hans tankar. Här såg han blott en ny syn, icke mindre hemsk än den föregående. Ansigtet var ett dödsansigte, hvars ögon blickade emot honom ur sina svarta gropar. Och drägten han hann knappast att se den men den böljade som en hvit svepning ned från den lilla gestaltens skuldra och släpade fram på golfvet. Redan förut rubbad ur all inre jemvigt, behöfdes blott ett grand för att helt och hållet förlora den. Det mörka grubblet öppnar i vårt inre alla vägar för de dystraste skuggor. I våra nattliga luftslott följa öfvergångarne så snabbt på hvarandra, att förstånd och förnuft ögonblickligt begrafvas under dem, då de störta in. Ett utrop af fruktan och fasa ljöd också ur hertigens hjerta, under det han omedveten sjönk ned i närmaste stol och slöt sina ögon.
Alltsammans var blott ett ögonblicks verk.
Det skratt, som ljöd från Charlottes sida, minskade icke det hemska intrycket. För hertigen lät det såsom ett hånskratt.
Sedan Charlotte skrattat ut och det af hjertans lust, men fann hertigen fortfarande i samma frånvarande belägenhet, visste hon icke hvad hon skulle tro.
Till en början betraktade hon honom utan att yttra ett ord, men då hon snart förstod, att det inom hertigen måtte försiggå något ganska egendomligt, betogs hon af den största oro. Med verklig förskräckelse föll hon på knä för honom, fattade i hans kläder, och gaf ord åt alla de känslor, som tryckte på hjertat. Långt hann hon likväl ej dermed, förr än hertigen med uttryck af verklig förvirring sprang upp.
— Bort, vålnad, ropade han, bort, trollpacka, bort, bort!
Fattad liksom af en yrsel, störtade han derpå ögonblickligt derifrån[1]
- ↑ I Biografiskt lexikon, delen 12, pag 76, läses följande: »Mest sänktes dess — Reuterholms — aktier i opinionen n. b. utom den krets, der afunden kunde
