486
Vincent log af tillfredsställelse; men detta leende var hånande. Den vigtiga stunden var inne, då alla stöd skulle ramla under Armfelt.
Den okände masken — greken — syntes betagen af en ljuf hänryckning — han lyfte upp sina armar — han lutade sig fram — han tycktes frukta, att den sköna synen skulle försvinna.
För kärleken är hvarje stund en dyrbar evighet. Den älskande hastar snarare före urvisaren, då det är fråga om ett möte, än efter den, och då det lyckliga ögonblicket instält sig, stannar urvisaren för honom.
Greken skyndade sig också fram till templet, och redan böjde han ett knä för den nya Afrodite.
En våldsam ryckning tycktes antyda konungens afsigt att störta fram, men Vincent återhöll honom.
— Ers majestät, hviskade han, dröj för all del, dröj. Ser ni, att bajadéren är klädd som grekinna?
— Ja, ja!
Vincent hade väl uppgifvit för konungen att han, då han anlände till palatset, sjelf sett henne och Armfelt, men man måste dock betvifla det. Troligt är, att han blott begagnade sig af denna uppgift, för att undgå all misstanke att han använde spioner för utletandet af hofvets hemligheter.
Var nu greken verkligen Armfelt, så blifver det ett nytt skäl till denna förmodan. Armfelt var nämligen nu maskerad, och Vincent hade sagt sig hafva sett honom, utan att ha sig något bekant derom. Denna oegentlighet i Vincents uppgift undföll likväl konungen.
Konungen tviflade nämligen nu mera på ingenting; han trodde blindt på hvad Vincent yttrat.
Med undantag af sjelfva förräderiet, som fylde hans själ med mörker, var allt annat för honom obetydligheter af intet värde.
— Tviflar ni äfven nu, sire? frågade Vincent.
— Nej, nej!
— Ni misstänker mig således icke längre för att ha velat förtala någon?
Konungen svarade icke, men han tryckte Vincents hand med en styrka, som vittnade om hans vilda energi i denna stund.
Grekinnan hade lemnat templet och närmade sig platsen under det ensamt stående trädet. Greken följde henne.
— Ni har bedt mig om ett möte, jag har beviljat det.
Hon talade med sakta röst. Masken förtog också mycket af den.
— Hvad vill ni mig, Armfelt?
Det var således icke längre blott en osäker misstanke; greken var verkligen ingen annan än Armfelt.
Konungen var förvandlad till blott öra och öga.
— Hvad jag vill? svarade Armfelt. Ah, hvad vet jag hvad jag vill! Hvarför störtar menniskan ned på knä vid altarets rand? Hvarför kysste martyrerna de spjut, som genomborrade deras hjertan?
