Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/497

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
493

Ingen svarade henne. Alla väntade att konungen skulle tala; men han stod liksom beröfvad målföret, med blicken ihärdigt fäst på drottningen.

— Hvem är detta fruntimmer? fortsatte drottningen; huru kan ni vara så grym, sire, och låta henne förblifva i denna obeqväma ställning? Stig upp, vackra grekinna — hvem är ni? För all del lös masken ifrån ert ansigte. Den är allt för obeqväm, då man skall tala. Ni har väl inga skäl att dölja er?

Grekinnan efterkom också genast drottningens uppmaning och aftog masken. Grekinnan var — Hedvig, Armfelts egen maka.

Vi lemna åt läsaren att sjelf tänka sig den öfverraskning, som, ehuru på ett ganska olika sätt, intog de närvarande.

— Huru, fortfor drottningen, baronessan Armfelt? Ni här? Ah, huru kommer det sig? Ni lemnade Neapel redan i går. Icke sant? Och nu här — maskerad — under ett möte med er man? Baron, och hon hotade Armfelt med handen, ni är en farlig menniska. Konspirerar ni nu också mot vår krona? Gud vet, om icke er regering gör rätt, som vill röja er ur vägen? Med en sådan sammansvuren, som er fru, är ni fruktansvärd.

Armfelt andades åter lätt. Han tryckte med en hjertlig blick och åtbörd Hedvigs hand. Hon log mildt emot honom, ehuru kinden var blek och vittnade om ett ännu icke öfverståndet lidande i hennes hjerta.

Han tackade gud för det öfverraskande och lyckliga qui pro quo, som här egt rum, anande att det ej var tillfälligheten han hade att tacka derför, utan en förutseende klokhet.

— Sire, fortsatte drottningen, vändande sig till Ferdinand, om ni ej har något mera att befalla, så låtom oss lemna detta ställe.

Konungen lyfte upp sitt hufvud, hans hand for öfver pannan. Han kände sig skyldig att afgifva en förklaring, om äfven aldrig så obetydlig, men han saknade ord. Hofvets blickar besvärade honom.

Armfelt märkte hans förlägenhet och nalkades honom, besluten att komma honom till hjelp.

— Ers majestät, sade han, ni förlåter mig?

Konungen spratt härvid till och fäste en forskande blick på honom. Armfelt var hofman, då det behöfdes.

— Ni förlåter ju oss båda, sire? tillade Armfelt, utan att afvakta Ferdinands svar.

Det låg så mycken vördnad och tillgifvenhet i hans utseende, att konungen började känna sig lugnare.

— Men, sire, huru mycket vi äfven förbrutit oss, fortsatte Armfelt vidare, vågar jag likväl påkalla ett ytterligare bevis af er godhet.

— Låt höra, jag har redan samtyckt.

Armfelt hade genomskådat konungen och anledningen till hans hotande uppträdande. Konungen fruktade deremot, att Armfelt skulle ha gjort det — än mera — fruktade att han skulle med ett oförsigtigt