494
ord blottställa honom. De betraktade hvarandra med diplomatiska ögon.
— Lofva mig då, ers majestät, att mitt brott …
Armfelt visste på det hela icke hvad han skulle säga, men önskade rädda konungen ur sitt bryderi.
— Att mitt brott, fortsatte han, får förblifva en hemlighet mellan er och mig.
Ferdinand förstod honom nu och närmade sig honom gladt och vänligt.
— Jag lofvar det, Armfelt, lofvar det vid min heder, svarade konungen, ja, var försäkrad derom; men deremot skall ni alltid lefva i ett kärt minne hos mig.
Konungen andades lättare, han kände sig räddad.
— Och ni, ers majestät, ni fruktar …
Armfelt stannade härunder med sin blick på drottningen.
— Ni fruktar, att jag konspirerar mot er krona. Ni behöfver ej frukta det; ni vet allt för väl att det ej kan gifvas någon dödlig, som skulle ha hjerta att röra vid en krona, som hvilar på en så ädel panna; deremot tror jag, ers majestät, att ni konspirerat emot mig.
Under det Armfelt talade, förrådde hans röst, hans blick, äfven hans ord, en så lefvande varm känsla, att han tilldrog sig uppmärksamheten. Denna omständighet undgick icke drottningen, och förskräckelsen blekte för ett ögonblick hennes eljest så friska hy.
— Jag skulle ha konspirerat emot er? Ah, baron, jag ber er — jag förstår er ej.
Armfelt teg, under det han for med handen öfver pannan.
— Deruti, att min innerligt älskade och goda Hedvig dröjde med sin resa och öfverraskade mig med ett litet karnavalskämt, anar jag ert finger — er öfvertalningsförmåga — och hvad är det annat än en liten konspiration, som, då jag fann henne, djupt rörde mitt hjerta. Tungt kändes mig den pligten, att skiljas från henne, mitt hjertas bästa vän.
— Det är sant, Armfelt, att jag kände er önskan och baronessans beslut att resa, men öfverraskningen är ändå ej helt och hållet min förtjenst, utan till större delen hennes. Ni har väl tackat henne?
— Vid gud, Hedvig — du älskar mig sant — jag skall derföre evigt vara tacksam.
Den spända uppmärksamhet, hvarmed man lyssnat till Armfelts ord, upplöste sig i ett sorl af bifall.
Döring deremot jemförde sina minnen — det fruntimmer, som uppträdde till hans och Armfelts räddning vid trappan åt arsenalsdammen — och hvad han nu såg — och ett leende krusade hans läppar.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk förstodo egentligen ingenting af allt, hvad de sågo.
— Låtom oss vända tillbaka till slottet, bad drottningen.
