Men konungens blick hade stannat på Vincent, och han rörde sig icke från stället.
Den feberaktigt sjuka kraft, som händelsens gång och vigt underhållit hos Vincent, försvann, då han såg sina sista förhoppningar störta in. Vincent hade sjunkit tillbaka mot ett träd, och hans blick var sänkt mot jorden. Hans bröst häfde sig långsamt, och hvarje bloddroppe hade flytt ifrån hans ansigte.
— Acton, yttrade konungen, bevaka honom. Du ansvarar mig med ditt lif, att han ej undkommer.
Armfelt och Döring hade ej gifvit akt på Vincent förr än nu. Utan att känna, hvilken orsak konungen egde till sin befallning, förmodade de att Acton inrapporterat, att Vincent under namnet Zamparelli spelat en tvetydig, framför allt mot Armfelt fiendtlig roll.
Armfelt ansåg sig hafva skäl att behandla Vincent med skonsamhet och kände sig uppmanad att tala till hans förmån hos konungen.
Då Vincent hörde Armfelt lägga sig ut för honom, kände han sig ännu mera smärtsamt lidande än förut, och han mottog konungens bifall till den af Armfelt gjorda framställningen om tillgift med fullkomlig likgiltighet.
I samma stund hofvet lemnade stället, gaf öfverhofmästarinnan Armfelt ett tecken, att hon ville tala vid honom.
— I morgon, sade hon, lemnar vår regering chefen på den svenska korvetten svar på hertigen-regentens skrifvelse. Ni måste vara härifrån innan dess — hvad säger ni — ni har ju nu mera ingenting att göra här.
— Ni har rätt. Jag har ingenting mera att göra här. Jag reser.
— Jag har talat vid mylady Munk. Hennes vagn väntar er. Ni far till landet på några dagar. Välkommen tillbaka, så snart korvetten är borta.
— Helsa — helsa …
— Er maka? Ni skall träffa henne, innan ni reser.
Vincent och Döring voro de enda som voro qvar på platsen. Döring hade ej hjerta att öfvergifva sin nu mera måhända tvetydige, förr likväl trogne vän i den belägenhet, hvaruti han befann sig. Döring erinrade sig äfven Adlerstjernas sista ord, som på ett ganska anmärkningsvärdt sätt sammanförde Louises, Vincents och Zamparellis namn, och hans kärlek tillhviskade honom det hoppet, att Vincent möjligtvis skulle kunna gifva honom några upplysningar om hvar Louise fans.
Vincent syntes ej böjd att inlåta sig i något samtal; trött, nära nog döende, kastade han endast en slö, intetsägande blick på Döring.
— Låt mig föra er tillbaka till ert hem, bad Döring slutligen.
— Till mitt hem? upprepade Vincent. Jag har sökt ett hem hela mitt lif igenom och ej funnit något. Hem? upprepade han. Ja, jag vill gå hem — dit eller dit.
Han visade på himlen först och på jorden sedan.
Men på en gång spratt han till, liksom han erinrat sig något.
