Mannen stannade tätt bakom henne och betraktade henne uppmärksamt. Det var svårt att afgöra, huruvida det var af vördnad för hennes andakt eller af andra orsaker, som han dröjde att tilltala henne, utan förblef i sin tysta och betraktande ställning.
Nunnan fortfor således att bedja.
Från det inre af kyrkan, från koret, ljöd en sakta sång af ljufva och klara qvinnoröster, och den vackra och milda, af helig rörelse genombäfvade sången darrade som en ljuf aftonbön genom hvalfven.
Mannen i kappan tycktes likväl ej hafva något sinne härför. Liksom hård för allt annat, hvilade hans blick oafvändt på nunnan, hvars ansigte dock var vändt ifrån honom.
Antingen han också slutligen blef otålig öfver det långa dröjsmålet, eller han icke fann sig väl till mods på ett ställe, der allting erinrade honom om ett uteslutande religiöst eller af religionen förklaradt lif, eller han för öfrigt öfverlemnade sig åt någon egen inre lidelse, nog af, han utsträckte sim hand och lade den sakta på nunnans axel.
Men detta vidrörande, som skulle till verkligheten ha återkallat något hvar, tycktes gå förloradt för henne.
Hon fortfor att bedja, som om hon varit död för allt annat.
Uttrycket i mannens ansigte vittnade dervid om någon förtrytelse, som han väl sökte att qväfva, utan att likväl fullkomligt lyckas.
— Wanja! yttrade han slutligen.
Men nunnan tycktes icke heller märka detta tillrop mera än hans beröring, utan fortsatte lugnt och orubbligt sin bön.
Mannen lyfte då sin hand ifrån hennes axel och lade armarne i kors öfver sitt bröst, utan att likväl skilja sin blick ifrån henne.
Omsider slutade nunnan sin bön, men innan hon reste sig upp, nedfälde hon den tjocka slöjan för sitt ansigte.
— Hvad vill ni mig, Vincent? tillsporde hon mannen, ännu innan hon vändt sig om. Hennes röst var så lugn, nära nog kall, som om den kommit öfver läppar, hvilka ej mera egde någon värme för annat än för bönen.
Vincent, den främmande var ingen annan, svarade henne icke genast, utan betraktade henne ännu ett ögonblick. Hvarje minsta färgton af lidelse i hans ansigte försvann derunder, och han tycktes blifva lika kall som hon.
— Lyft upp din slöja, Wanja, yttrade han slutligen.
— Jag frågar dig, Vincent, återtog Wanja, hvad vill du mig?
— Jag vill att du upplyfter slöjan.
— Slöjan är fäld mellan mig och dig. Din hand lyfter den aldrig. Hvad vill du?
Det låg någonting så religiöst högtidligt, så helgonlikt lugnt, nästan öfverjordiskt i hela hennes väsende, äfven i hennes röst och ord, att Vincent erfor en isande och underbar känsla, men denna känsla varade endast en kort stund.
