Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/502

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

498

— Har du glömt verlden, Wanja? frågade han henne, liksom ville han fresta styrkan i hennes andakt.

— Jag har glömt den.

— Har du glömt allt, hvad du älskat?

— Allt.

En stunds tystnad inträdde. Slöjan gjorde det omöjligt att i Wanjas ansigte söka ett uttryck, hvaraf man kunde sluta hvad som försiggick inom henne. Vincents yttre förblef också en slöja, genom hvilken man ej förmådde läsa i hans inre.

— Det är således sant, ni har glömt verlden, återtog Vincent, glömt allt hvad ni älskat på jorden. Skada för er, tillade han efter ett kort uppehåll, jag kommer då för sent.

En ton af ironi skar igenom de eljest så lugnt yttrade orden.

— Tala, Vincent, för sent, säger ni.

— Jag kom för att lägga i edra armar den del af verlden, som ni fåfängt sökte, så länge ni tillhörde verlden, men som, sedan ni förskjutit den, fåfängt söker er. Denna del frågar er nu, hvar ni är? Och, ehuru ni tillhör verlden, svarar ni, att ni tillhör himmelen.

Wanjas slöja rörde sig. Man såg att hon höjde sitt hufvud upp, och att en lätt darrning lopp genom hennes lemmar.

— Ni talar om min son, Vincent?

— Om honom, ja!

— Ni har således återfunnit honom?

— Jag har funnit honom.

— Han är här?

— Här.

— Låt honom komma hit. Jag vill se honom. Jag vill tala vid honom.

— Ni misstager er, Wanja. Jag vill ej föra honom till en mor, hvars hjerta är dödt.

— Det lefver, Vincent, men ett annat, ett bättre lif, än det du lefver. Låt honom komma hit.

Vincent betraktade Wanja med förvåning, så förändrad föreföll hon honom. Han hade väntat sig att finna henne söndersliten af qval och bekymmer, af oro och förebråelser, men fann henne så lugn, som om i lugnets eget namn en seger blifvit vunnen i hennes själ. Visserligen hade han ett ögonblick trott sig förmärka hos henne en rörelse af sinnesoro, men rörelsen försvann snart, och hon beherskade sig åter. Hon talade om sin son, om honom, hvilken hon förr älskat med en passion, gränsande till vansinne, som om en främmande, och dock icke såsom en fullkomligt främmande. Vincent förmådde ej förklara för sig detta sätt att uttrycka sig, så kort, så kallt och likväl så fullt af betydelse, men det kom sig deraf, att han ej visste hvad religionen, då den sann och lefvande nedstiger i vårt bröst, förmår, visste icke, hvad en verklig frid i våra hjertan vill säga.

Wanja stod främmande för honom. Doket betäckte för honom