504
Wanja uttog ett steg emot Vincent. Det var någonting så öfverraskande i denna oförmodade rörelse, som om en mumie rört sig.
— Ni öfverlemnar svaret åt Armfelts fria omdöme.
— Jag gör det.
— Tack, Vincent, tack! Nu tror jag att du har älskat mig. Du uppoffrar ditt hat. Utan sann kärlek vore du ej mägtig dertill.
— Tacka mig ej, Wanja, det är din eftergifvenhet, som lärt mig att också vara undergifven. Religionen har läkt dina sår, jag förstår det nu; du läker mina. Religionen kommer till mannens hjerta genom qvinnan. Nej, Wanja, du skall ej tacka mig, men jag skall tillbedja dig.
— Stilla, Vincent, stilla, kom ihåg hvar du är.
— Jag glömmer det icke. Måtte gud, icke genom dina ögon, utan med egen klarhet en gång också nedblicka i min själ! Låt se! Ogonblicket är vigtigt.
Han betraktade härunder Döring.
— Du skall återvända till norden. Icke sant? Du skall det! O, huru många spår har ej mitt hat kommit mig att trampa der uppe, men hvad har jag att säga derom? Intet, mitt lif må tala, må försvara mig. Söndersliten af onämnbara smärtor, jägtad af djerfva begär och brutna förhoppningar, kränkt i det innersta af mitt hjertas ädlaste lif, har jag oupphörligt kastats mellan våldsamma begär och kraftlösa önskningar, emellan blodiga syften och hejdande omständigheter, och under det jag ropat på hämd har hämden oupphörligt flytt undan mig. Med svartsjukans och den sårade känslans alla qval, sjelf en rastlöst handlande svartsjuka, har jag gått fram, blind i mina handlingar, svag i mina beslut, vacklande i mina tankar; se der svartsjukan, se der en man, rubbad i sin inre barmoni, ja, i sin kärlek. Hvad mera likväl, det är nu slut.
Vincent var djupt upprörd.
— Jag har älskat, fortsatte han, men jag älskades icke, och jag ville tvinga mig till en kärlek, som jag icke kunde nå, ville bygga ett annat Babels torn till himmelen och märkte ej förbistringen. Wanja, du har besegrat din kärlek, jag vill äfven besegra mitt hat. Säg mig, handlar jag rätt? O säg mig det! Jag griper efter ditt svar, som efter det sista halmstråt i mitt lif.
— Gud skall gifva dig styrka, Vincent, att fortgå i ditt beslut, endast du ej tviflar på att du handlar rätt.
— Jag känner mig gammal, sjuklig, svag. Passionerna hafva rasat ut och förtärt mig, och jag vill ej strida längre. Led mig!
— Du har lemnat ifrån dig de papper, som du lyckades förskaffa dig i Stockholm.
— De ligga redan i Dörings hand.
— Du vill öfvergifva oförsonlighetens och den hatfulla hämdens väg.
— Jag vill det.
— Vänd dig då med förtröstan till ditt eget hjerta. I hvarje
