hjerta bor gud, och ingen behöfver söka honom utom sig. Sök honom, och du skall snart finna honom der.
Wanja lyfte upp sin hand emot Döring, liksom för att tilltala honom, men hon förblef en stund tyst, hvarunder de båda andra betraktade henne, afbidande hvad hon ville säga.
— Döring, började hon, du skall finna din far, sedan Vincent lemnat dig dessa papper. Då du träffar honom, helsa honom från din mor, och säg honom att hon tänkt på honom i sin sista stund, säg honom att kärleken förlåter allt och glömmer allt, den är icke eljest kärlek. Säg honom, att om kärleken äfven har sin rot på jorden, så har den dock sin krona uppe i himmelen. Ur jorden må den suga sin näring, men vill den bära blommor och frukt, så är det himmelens vind och solens strålar, som skola framkalla dem. Säg honom, men, då han läst de papper, som du öfverbringar honom, skall hans eget hjerta säga honom mera, än mina ord förmå.
Wanja tystnade åter för ett ögonblick.
— Jag har beröfvat dig en mor, fortfor hon derefter, men jag vill gifva dig ersättning. Vänta mig här!
Lugn och stilla aflägsnade hon sig. Vincent och Döring blickade förundrade efter henne. Ingendera förstod hvad hon ämnade göra.
Sången uppe vid koret hade hvilat en stund, men nu inföll den åter, så mild, så ljuf, så hänförande. Den susade som en englakör genom templet och fläktade frid i alla bröst.
Under det Vincent och Döring ännu helt och hållet ofrivilligt bortfördes af harmonierna, återkom Wanja, ledande vid sin sida en ung och smärt fruntimmersgestalt.
Ur glansen af hennes blå ögon log en stjerna. Bakom liljan på hennes kind rodnade en blyg ros. Hennes skönhet var ung och späd. I hennes hela väsende tycktes kärleken ännu drömma sin skönaste dröm.
I första ögonblicket vågade Döring knappast tro sina ögon, men i det nästa hastade han till hennes möte, och äfven hon utsträckte sina armar emot honom. Det var Louise. Hvilken stund af onämnbar sällhet!
För Vincent och Döring, som ej hade sig bekanta Louises senaste öden och huru hon af Wanja blifvit räddad i katakomberna, var hennes uppträdande ett fullkomligt underverk.
För läsaren deremot är händelsen lätt förklarlig, och vi behöfva endast tillägga, att den lilla medaljong, som Louise upphittat efter Dörings besök i ateliern, och hvars miniaturbild hon sedan tog till mönster för den tafla, hon målade hos Zamparelli, blef ett lyckligt igenkänningsmedel, som snart upptäckte för Wanja Louises förhållande till Döring och gaf anledning till en ömsesidig och fullständig förklaring dem emellan.
Musiken fortfor ännu. Dess milda ande susade så vänligt genom templet och smekte deras hjertan med fridfullt behag.
Döring var lycklig, han hade återfunnit så mycket.
