508
och efter att derigenom först ha ådragit sig hertigens — i ett sinnessjukt och upprördt tillstånd — missnöje, sedermera i ännu högre grad än förut vann hans välvilja och förtroende. Läsaren erinrar sig säkert äfvenledes, huru hon i sitt samtal med Netherwood, hvari denne missaktande utfor emot hertigen, hjertevarmt uppträdde till hans försvar, och hänförd af den förtrytelse, som då fattade henne, för alltid afvisade Netherwood ifrån sig. Länge kunde det dock ej förblifva så emellan dem. Netherwood var visserligen icke bedårad af någon slags svärmisk och lidelsefull kärlek, utan derutinnan äfven en ganska praktisk man; men hans soldatnatur hade i mamsell Slottsberg, hennes väsende, lifsuppfattning samt sätt att vara, funnit någonting, som skänkte hans lif och lefverne en viss hemtrefnad; och lika skrattande och lugn, som han vid tilldragelsen i den kinesiska paviljongen aflägsnade sig ifrån henne, lika skrattande och lugn återvände han till henne några dagar derefter. Charlottes natur var också allt för omvexlande och i allmänhet flyktig, för att långmodigt spinna ut och sno sig in i en ögonblickligt uppkommen vrede eller påkommen förtrytelse. En dotter af dagen — af sommardagen — älskade hon för mycket solsken och vackert väder för att låta nägra dystra strömoln fördunkla sin himmel längre än lynnet för ögonblicket bjöd. Efter att åter ha utjemnat hertigens misstämning, kände hon sig också så obeskrifligt lycklig, att hon omöjligt kunde vara missnöjd på någon, utan ville göra alla lika lyckliga, som hon sjelf tyckte sig vara. Verldens och glädjens barn äro gemenligen sådana. Då hon också på aftonen öfverlade hvad som passerat emellan henne och Netherwood, kände hon sig djupt ledsen, för att ej säga olycklig. Allt var ju så solljust kring henne, skulle det icke vara det äfven kring hennes gamle vän, Netherwood? Hon var i denna stund till och med benägen att återförsona sig med sin gamla grälaktiga tant. Det var ju synd om gumman.
— Ack, tänkte hon — funderande hit och dit — om blott lille Zamor nu lefde, huru outsägligt lycklig skulle jag ej ha varit! Men Zamor var och förblef död, och hennes bröst höjdes af en djup suck.
En dag slamrade sporrar utanför hennes bostad, och hennes hjerta spratt till, ty hon igenkände genast Netherwoods snabba steg. Och hon misstog sig icke. Då dörren öppnades, var det han, som inträdde. Man skulle kanske kunna tro att en förklaring behöfdes dem emellan; men det kom ej i fråga. Han skrattade och utsträckte mot henne sina armar och hon hotade honom skalkaktigt med sin hand och sprang i hans famn. Så försona sig verkliga vänner. Icke ett enda ord vexlades om hvad som vid senaste sammanträffandet passerade dem emellan. Allt var således åter godt och väl. Netherwood kom och gick, och Charlotte pratade och skämtade nu som förr.
Då Netherwood begaf sig till Italien med de Reuterholmska depescherna, sände Charlotte med honom en vördnadsfull helsning till baron Armfelt, och då Netherwood återkom derifrån, medförde han till henne äfven en vänlig helsning från Armfelt.
