TJUGOSJUNDE KAPITLET.
Gamla bekanta.
Tiden flyr bort, men dör icke. Historien drager försorg om dess odödlighet. Filosoferna hafva i alla tider grubblat öfver tidens gåta, under det tiden flyktat ifrån dem.
September månad 1794 är inne. Mellan nio och tio månader hafva försvunnit sedan vi sägo, huru Armfelts vänner i Stockholm arresterades, hvarunder vidlyftiga juridiska undersökningar egt rum i kongl. majestäts och rikets Svea hofrätt, och digra protokoll deröfver blifvit sammanskrifna. Undersökningarna fördes af hofrättsråden Norell, Rosbeck, Ziervogel, Sebenius, Lönnrot, Liljensparre och Mannerhjerta, under riksdrotset grefve Carl Axel Wachtmeisters ordförandeskap.
Det är icke vår mening att här ingå i en politisk och juridisk redogörelse för och pröfning af förhandlingarna. Af hvad vi i sådant afseende redan yttrat i detta arbete, bör läsaren kunna sluta till så mycket, som för omdömet om det hela kan erfordras. Hvad vi nu hafva att säga, vilja vi berätta på samma gång, som vi låta handlingen fortgå.
Hofrättens dom föll den 30 Juli. Denna dom undergick likväl ganska väsentliga förändringar under öfverläggningarna inför hertigen-regenten på Drottningholm den 22 September. Riksdrotset grefve Wachtmeister, rikskansleren grefve Sparre, presidenten friherre Reuterholm, general-majoren friherre Cederström, justitie-kansleren Lode, hofrättsrådet Evelius och professor Calonius deltogo i denna konklav.
Vid hofvet egde en häftig partistrid rum vid denna tid, i hvilken hertiginnan och hoffruntimren deltogo, med afsigt att rädda fröken Rudensköld, i hvars öde de ömt togo del. Men icke allenast hofvet intresserade sig för henne, den stora allmänheten gjorde det i lika mått.
Mamsell Slottsberg hade från Drottningholm åter flyttat in till
Stockholm, men bodde ej mera qvar i hörnet af Svartmans- och
Kimstugatorna, utan i grannskapet af Kungsträdgården.
De dubletter, som hon förhyrt, egde all den komfort och lyx, som öfverensstämde med hennes önskningar och behof. Om också icke en slösande rikedom utbredde sig omkring henne, hade hon det dock angenämt. Ganska allmänt kallade man henne vid denna tid för »den lilla hertiginnan».
Vi hafva icke sammanträffat med henne allt ifrån den tilldragelse, då hon ville kokettera i en liten kinesiskas roll ute vid Drottningholm,
