och rättfram man, som jag rätt mycket tycker om. Hvad säger du, om jag skulle kunna hjelpa dig ur ditt bekymmer?
— Du?
— Just jag, du!
— Bah!
— Det är ju den der förskräckliga domen, som upprör dig och gör dig melankolisk?
— Naturligtvis, hvad annat?
— Om man alltså kan tillintetgöra den, så blir du också åter glad och nöjd med dig sjelf och hela verlden.
Netherwood såg frågande på henne.
— Och du tror kanhända dig om att kunna omintetgöra den?
— Ja, min gosse, det tror jag mig om, ehuru jag ej ser så grym ut som du. Om du lofvar mig att blifva rigtigt snäll och beskedlig, så skall jag i största förtroende visa dig något, som skall förvåna dig.
— Som skall förvåna mig?
— Lofva mig först, att du blir lydig och beskedlig.
— Jag lofvar.
Och han slog sin arm omkring hennes lif och tryckte sina svarta och yfviga mustascher mot hennes leende och purpurröda läppar.
— Kom nu, så skall du få se någonting. Ser du den der byrån?
— Visst tusan ser jag den.
— Gif nu akt på att jag öppnar klaffen.
— Jag ser — jag ser.
— Ser du derinne, längst in en liten låda. Du ser ju den?
— Nå-å?
— Otåliga menniska, har du betraktat den rigtigt?
— Vidare, beder jag dig.
— Drag nu ut den.
— Du skämtar — den är ju tom.
— För dina starrblinda ögon är allting tomt. Se på hvad jag gör, så skall du få se — ser du?
— Jag ser rakt ingenting.
— Ser du ej, att jag trycker på en liten fjäder här — nå-å — ser du ej, att en liten låda kommer fram?
— En lönlåda, ah — och i lönlådan?
— Ligger ett papper, som är min filosofiska sten.
Charlotte upptog också nu ur lönlådan ett väl hopviket papper och lemnade det åt Netherwood.
Då han läste det, ljusnade hans panna.
— Min gud, hvad ser jag?
Papperet var en af hertigen till Charlotte egenhändigt utfärdad skrifvelse, hvari han vid sitt furstliga ord förband sig att, såvida det stod i hans magt, uppfylla en af henne framstäld önskan, hvilken den än var.
