512
— Gud i himmelen!
— Aminoff är dömd till lifstidsfängelse på Carlstens fästning. Franc frikändes väl, men fråndömdes sitt embete.
— Hvilken dom! Jag kan ej återkomma från min fasa.
— Du förundrar dig således ej öfver, om jag är ledsen och uppbragt? Vid tanken på så mycken olycka kan man rigtigt gräma sig till döds. Jag har väl varit med om åtskilligt, men i denna intrig — ty en stor, vidt omfattande, mägtigt ingripande politisk intrig är det ändå — vill jag ej vara inblandad. Gud bevare mig derifrån; jag har mod och djerfhet så mycket som ett dussin af dessa fina, spindelväfvande diplomater, men jag känner, att mina ben vackla vid blotta tanken på att ha något att göra med dem. Hvilken oerhörd skilnad likväl emellan en god soldat och en god diplomat. Den förre måste tro på gud, eljes duger han till intet; den senare återigen duger till intet, om han tror på honom. Jag känner att jag är soldat, men för allting i verlden vill jag ej vara diplomat. De dömdes öde slår mig med verklig skräck. Hade hertigen förtrott sig åt mig, skulle jag ledt honom på annat sätt.
— Men du är nästan för samvetsgrann, Netherwood, du har ju egentligen gjort ingenting vid saken; den har gått utan dig.
— Kan väl vara, och ändå tycker jag, att jag ej är rigtigt ren. För tusan, jag har ej gjort stort, men jag har varit med. Jag har gått ärenden och lånat mig åt dem, och det är nog för mitt begrepp. Jag kan ej förlåta hertigen, att han gled mig ur händerna.
Charlotte betraktade honom, och hon såg att ett allvarligt svårmod uttryckte sig i det manliga och martialiska ansigtet.
Det är troligt att detta uttryck gick henne mera till simnes än alla hans ord.
— Du är således bekymrad, upprörd, ledsen och känner liksom smått samvetsagg?
— Du har hört, hvad jag sagt.
— Kanske du icke tror, att jag också kan känna deltagande för dem, som äro olyckliga?
— Ack jo, jag vet det, eljest hade jag ej kommit hit.
— Väl tycker jag, att du går alldeles för långt i förebråelser; men i alla fall.
— Det är bra, det; jag är soldat, jag.
— Men hvarför skall då en soldat resonera på annat sätt än andra menniskor?
— Jag känner ej, huru annat folk resonerar; men en soldat resonerar som — som — hvad tusan skall jag säga — som …
— Som en soldat naturligtvis.
Charlottes ansigte uttryckte hjertligt deltagande, men på ett sätt, som var näpet och gladt. Hon smög sig till honom och strök håret, som nedfallit i pannan, åt sidorna samt betraktade honom med en leende och skalkaktig min.
— Du är en hederlig karl, Netherwood, en hurtig och djerf, ärlig
