— Du har ett fint hufvud, Charlotte.
— Och så glömmer du också dina samvetsskrupler sedan.
— Du är en rigtig diamant, en juvel, en perla, ett smycke.
— Låt oss blott icke dröja längre. Saken är vigtig, och du kan vara säker på att jag …
— Att du …
— Att jag räddar ditt samvete, Netherwood. Betrakta denna lilla spetskrage, hvad tycker du om den, pryder den mig kanske icke?
— Det är du, som pryder den, du är gudomlig.
— Det är också hertigens tanke. Och dessa lockar sedan! Han är alldeles betagen i dem och påstår, att de kläda mig som en engel.
— Hertigen vet visst, huru englarne se ut.
— Jo du, det vet han, och det har han vetat allt sedan han fick se mig i egen hög person, åtminstone har han sagt mig det, och jag tror honom, jag. Säkert är också, att jag med den här spetskragen kan få honom till allt, hvad jag vill.
— Det säkraste likväl är att du är en toka, men med godt hjerta.
— Topp, Netherwood, jag är en liten toka, och du är en stor tok, icke sant? Men låt oss nu gå.
— Det är redan qväll, kanske för sent.
— Du talar som den blinde om färgen. Ju senare det är, desto lättare hafva vi att i halfskymningen smyga oss fram. Vid hvad timme börjar din vaktgöring?
— Om en qvart.
— Vi ha då ej många minuter att förlora. Vänta litet, jag skall blott se mig i spegeln, hvad tycker du? Säg, de små lockarne äro ju rigtigt näpna, och spetskragen sedan! Ser du så hvit och fint virkad den är, rigtigt söt.
Ehuru Netherwood ej var fullkomligt öfverens med sig sjelf om Charlottes förslag, ansåg han likväl att det lönade mödan att försöka.
Efter en stund voro de äfven på väg till slottet. I slottsporten stannade han likväl.
— Men om du stöter på Reuterholm, anmärkte han.
— Han och jag hafva sett hvarandra förr, och han vet att, ifall han nekar mig inträde hos hertigen, så …
— Så …
— Så skrattar jag åt honom.
— Men om han är inne hos hertigen.
— Ingen fara, han går nog sin väg, då han får se mig.
Hofvet var försänkt i bekymmer. Der en sorg går fram, lemnar
den, liksom döden, beklämda hjertan efter sig såsom fotspår.
Förstämdheten var ingen enskilds, den var allas. Domen fick karaktär af
en hofsorg. Framför allt ogillade man och modfäldes öfver det slag,
