516
som drabbat fröken Rudensköld. Allas hjertan voro på hennes sida: vittnesbörd om oskuld och älskvärdhet, som ingen tid skall förmå jäfva. Man teg, emedan man ej vågade tala, men man teg så ihärdigt, att tystnaden på det mest förebrående sätt drabbade hennes förföljare.
Tystnaden är en förfärlig magt; då den är rigtigt djup, hör man sitt samvetes röst desto bättre.
Hertigen vacklade också mer än en gång, men Reuterholm höll honom stadigt vid handen på den väg, han beträdt.
»I Armfeltska sammansvärjningen,» yttrar Arndt, »i dessa planer utåt blåa rymden, bakom hvilken ingen horizont låg, inblandade man fröken Rudensköld, som stod i flitig brefvexling med Armfelt. Detta förhållande belurade man och bemägtigade sig hennes papper och bref, i hvilka hvarken den sarkastiske Armfelt eller den qvicka och sköna fröken sparat sina skämtande och bitande anmärkningar öfver Reuterholm, i följd hvaraf äfven denne fann rigtigt hvad han sökte, en den förskräckligaste sammansvärjning emot sig. Äfvenledes hade de i sina bref ej skonat en annan ömklig, till kroppen vanstäld och ej heller till själen för sin kroppsliga vanskaplighet ersatt man, rikskansleren Sparre. Enär Armfelt var öfver 300 mil aflägsen, kastade sig dessa förbittrade och trångbröstade menniskors hela ilska på den olyckliga fröken, som de kunde gripa. Och huru grep man henne? Liksom vore hon ertappad midt i brinnande uppror, liksom hade det gält regentens magt, ära och lif, då hon likväl var en svag qvinna, utan medel och förbindelser, och som endast gjort några flyktiga utläggningar till Armfelts text! Och samme regent, som låtit föra Gustafs mördare till rikets gräns under betäckning, för att skydda dem mot folkets vrede, straffade en qvinna, som i politiska planer eller handlingar knappast kunnat spela en biroll, blott för några bitande uttryck om honom och hans vänner, så grymt, att verlden endast behöfver tänka på hans grymhet, för att glömma hennes fel.»
Arndt lemnar obeaktadt, att den af hertigen erbjudna och af henne försmådda kärleken väpnade hans hat emot henne med det värsta vapnet, hvilken omständighet likväl hvarken bör eller får lemnas å sido.
Utan att hvarken hofvet eller folket i allmänhet ännu då kanske fullständigt urskilde och bedömde det rigtiga eller origtiga i domen, sade dem deras känsla det senare.
Hertiginnan var icke den minst misslynta.
Vid frågan om lifsstraffets förvandling till schavottering och spinnhus fordrade ett parti inom regeringen, att hon äfven skulle dömas till ris.
Rikskansleren Sparre yrkade så envist, att hon skulle dömas, om också ej mer än till ett par ris, att han sedermera alltjemt kallades för riskansleren, hvilket ansågs föranleda titelns förändring till »statsminister för utrikes ärendena.»
Orolig och nedslagen hade hertiginnan ej mottagit någon uppvaktning, allt sedan hon fick kännedom om domen. På aftonen öppnade
