Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/548

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

544

ha röfvat en ärta ifrån Darius; der noppade sig Cleopatra under vingen, och här jagades Antonius af en slaghök.

Sköterskan visste också att berätta en lång historia om hvarje dufva. Framför allt i hennes krönika stod dock den förtjensten hos dem att vara lika pålitliga som snabba budbärare; och i detta afseende bekräftade hon sin uppgift med ett stort antal exempel.

Enligt hennes uppgift voro dessa dufvor verkliga underdjur af förstånd och snabbhet, af trohet och pålitlighet.

Tiden nalkades, då Döring borde lemna Qvedlinburg för att träffa Armfelt i Wismar.

Det var en vacker afton. Solen stod i nedgången så mild och klar, så varm och ljuf. Sommaren var väl förbi, men en skön eftersommar liksom bevarade alla naturens bästa skatter ifrån förgängelsen. Luften var ljum och behaglig; himmelen glänsande klar; lunderna stodo lika praktfulla, som om vindarne ännu icke haft hjerta att beröfva dem ett enda blad af deras lummiga skrud; här och der suckade dock redan vinden, liksom anande den snart kommande förvandlingens tid.

Louise och Döring hade mött hvarandra under en promenad; det var sista aftonen de fingo vara tillsammans. Dagen derpå skulle Döring resa.

Om hvilka ämnen tror du väl att de talade? De talade om samma ämnen, som deras blickar, och hvarom talade väl de?

Har du hört vindarne susa en skön sommarstund? Har du sett blommorna le? Då förstår du nog äfven huru de älskande suckade i denna stund, och huru deras läppar logo. I deras hjertan var det en skön sommarstund. Snart skulle deras öde afgöras. Huru mycken sällhet ingaf denna föreställning dem icke, och på samma gång huru mycken fruktan! Ingendera af dem vågade tala derom, och likväl kunde de ej tänka på något annat. Deras bekymmer smög sig in i deras sällhet, såsom döden smyger sig in på oss i en kall flägt en vacker aftonstund. Hvilket hopp och hvilken oro på en gång! Hoppet visade dem den ena stunden en framtid så lycklig och så intagande, der kärleken log emot dem med ljufva och retande föreställningar; den andra stunden kom oron, lik en annan natt, full af mörker och fasansfulla syner.

— Kunde jag endast följa dig, hviskade Louise. Qval och oro skola döda mig under väntan på din återkomst.

— Hade jag blott vingar, jag skulle flyga till dig.

— Vingar, ja; du har rätt. Hvarför ega vi ej vingar? Det faller mig likväl något in.

— Äfven jag tror mig ha ett godt förslag att göra.

Båda två hade på en gång tänkt en och samma tanke.

— Dufvorna.

— En dufvopost.

— Jag skall taga en dufva härifrån och föra den med mig. Så snart jag fått veta mitt öde, afsänder jag den genast.