Vincent stannade qvar i denna dal, fängslad der, ej mindre af dess vackra natur, än af denna tafla.
Här glömde han småningom jorden och dess strider och invigdes i en annan tillkommande verlds frid och sällhet.
Hans hjertas slag gingo ej mera så våldsamt; det började klappa lugnare och stilla, lyckligare och förhoppningsfullare.
Det var här, som han började förstå det oändligt gudomliga i den magt, som förändrat Wanja och gjort henne så stark emot verldens alla yttre påtryck. Här invigdes Vincent till försoning i sitt hjerta, till försoning med sig sjelf och verlden. Hans panna lade sig i mörka veck, då han blickade tillbaka på sitt lif, men ljusnade, då han såg framåt.
Bakom honom låg lifvet, likt en arbetande, i våldsamma strider upplöst vulkan; framför honom låg det, som en dal, full af välsignelserik, mild och skön rikedom, hvaröfver en strålande sol uppgick.
Han kände dock, att han icke skulle ha njutit så, som han gjorde, af sitt hjertas högre frid, under det han nu blickade in öfver lifvets gräns, bortom det närvarandes horisont, så vida han ej förut kämpat och lidit och kanske äfven hatat så, som han gjort. Ytterligheterna mötte hvarandra i hans karaktär: han hade hatat, nu kunde han äfven förlåta och glömma.
Det var visserligen hans hämdbegär, som föranledt bekantskapen med Zamparelli och lånat hans namn, emedan han behöfde en sådan talisman, för att förskaffa sig ett erforderligt inflytande hos stadens lazaroner; men just denna bekantskap öppnade nu också för honom tillfället att vid foten af en dyrbar helgonbild — hvilken på ett så lyckligt sätt sammansmälte allt det käraste, som jorden för honom egt, med allt det skönaste, som himmelen kunde lofva honom — i sitt hjerta få liksom dö bort ifrån det framfarna och lefva upp i ett kommande, dö bort ifrån lifvet och lefva upp i döden.
Endast grunddragen i denna bild voro i sjelfva verket Wanjas, Louise hade under dess utförande lånat dess skönhet ur sin egen fantasi, dess helgonskimmer ur sitt rena och varma hjerta och dess fulländning ur djupet af sin själ. Den skulle anslå, emedan den var ett af dessa mästerstycken, som hafva en högre ingifvelse att tacka för sin tillkomst.
Vid konstens och kärlekens hand fördes han fram till religionens altare, och det var der, som han lärde sig förstå värdet af den resignation, Wanja visat, då hon af lätt insedda skäl till och med ej låtit sin moderskärlek hänföra sig till glömska af högre pligter.
Han beundrade denna själsstyrka och förvärfvade den äfven åt sig sjelf på samma gång.
Jag måste härifrån, yttrade han en dag till Cazal, jag måste ännu en gäng träffa min lefnads fiende.
— Nådig herre, hvad vill ni honom? Har ni ej ännu glömt honom?
— Jag vill räcka honom ett vänligt handslag innan jag dör.
Vincent var orubblig i sin önskan, och den måste uppfyllas.
