552
Zamparelli afsändes också med bref, hvarigenom man hoppades få kännedom om, hvar Armfelt nu uppehöll sig.
Vincents höga rang bland de asiatiska bröderna, äfvensom ibland frimurarne, gjorde det lätt för honom att sätta ganska högt uppsatta och inflytelserika personer i rörelse. Efter någon tid erhöll han också alla upplysningar, som han önskade, hvaribland han dock framför allt fäste sig vid den, att Armfelt ämnade under det antagna namnet Gyllenlöwe infinna sig vid en viss tid i Wismar. För att der möta honom, begaf han sig äfven på vägen.
Det kan synas öfverdrifvet att låta en sjuklig man företaga en resa på omkring två hundra mil, endast för att få trycka en gammal fiende till sitt bröst; det må vara, men sådan var Vincent.
Sedan han anländt till Wismar, åtog sig läkaren, i hvilken han träffade en ordensbroder, att möta Armfelt med brefvet. Läkaren gjorde gerna denna tjenst åt en förbundsmedlem, som anhöll derom, icke allenast såsom en stor och vigtig tjenst, utan fast mera som den sista önskan, han egde i verlden.
Då Vincent hörde, att Armfelt nalkades, satte han sig upp i
sängen. De ansträngningar, som resan redan kostat honom, hade
medtagit hans sista krafter.
— Jag känner, sade han till Cazal, att min dödsstund är inne.
Det var i detta ögonblick, som Armfelt och Döring inträdde. Då de märkte Vincents svaga tillstånd, närmade de sig honom sakta och försigtigt, såsom man brukar närma sig en patient, för hvilken man hyser deltagande.
— Huru har jag icke längtat att träffa er, baron, yttrade han till Armfelt, för att en gång få trycka er hand.
Rullgardinerna voro nedsläppta, och man kunde ej fullkomligt urskilja uttrycket i Vincents ansigte, men rösten var försonande och mild.
— Hvilken synnerlig lycka, fortsatte Vincent, att jag äfven träffade er, Döring. Jag hade ej hoppats det.
Plötsligt sågs en ryckning i Vincents anletsdrag, och han afbröt sjelf sitt yttrande.
— Nådig herre, anmärkte Cazal, ni mår sämre, ni är upprörd.
— Icke det, Cazal, men hör, man bultar så häftigt derute. Jag blef rädd, när man hamrade.
Vincents anmärkning var verkligen rigtig. Under det han talade, började man utanför hans fönster att hamra, och det allt häftigare och häftigare.
— Om man kunde få dem att upphöra med det der bultandet, tog Armfelt till ordet. Ni behöfver lugn och frid omkring er.
— Ack nej, låt dem vara. Det rör oss icke, och de sluta väl snart.
Men bultandet fortsattes emellertid.
— Hvad skulle jag säga? Ni har läst mina papper?
— Sedan vi skildes åt, svarade Döring, har jag ej träffat baron Armfelt förrän nu.
