554
Äfven i sin kärlek är mannen icke en gud, utan blott menniska. Fortsätt, Döring.
Skrifvelsen skildrade vidare, huru den olyckligas frånskilde man ännu älskade henne och sökte rädda hennes heder, då hon födde en son. Huru denne rycktes ifrån henne och öfverlemnades åt en hög frimurare, genom hvars försorg man önskade få barnet öfverfördt till Sverige och der uppfostradt i något allvarligt och godt hus; men att denne frimurare så oförmodadt och hastigt dog, att han ej hann redogöra för sitt uppdrag, hvadan det också under många år förblef en djup hemlighet, hvart barnet tagit vägen. Efterspaningarna fortsattes emellertid utan allt uppehåll, och det lyckades slutligen först under ett besök i Stockholm, hvarvid såväl flere af frimurareordens hemliga hjelpkällor anlitades, som äfven nya bundsförvandter, vunna genom öppnandet af en loge utaf asiatiska bröder, att få reda på några papper, hvilka innehades af en finne, vid namn Ehk af Ringstaholm, och hvarigenom man omsider kom den försvunne på spåret.
Händelserna voro beskrifna med ett lif, en kraft, en raskhet, som antydde att de voro upptecknade under en häftig och till det högsta spänd sinnesstämning.
En gammal svensk sjöman hade under en resa i Tyskland emottagit gossen och dervid blott erhållit några ofullständiga upplysningar, hvilka emellertid föranledde honom att anse gossens börd såsom en hemlighet, tillhörande det högsta frimureriet, hvadan han äfven slutligen, och då han ej hörde något vidare ifrån den person, som lemnat honom gossen, beslöt att vända sig till Gustaf III:e och i sådan afsigt uppdrog åt Ehk af Ringstaholm att framlemna ett handbref, jemte andra vigtiga papper.
Döring igenkände i den gamle sjömannen sin fosterfar, och läsaren vet redan, huru det gick med papperen.
Slutligen målades med starka drag, huru äfven ett kort möte mellan modren och sonen egt rum i Stockholm, utan att likväl den senare anat, att det var hans mor, med hvilken han talade.
Döring läste, knappast gifvande sig tid att andas ut mellan meningarne. Det var för honom eld och lågor, som han läste. Hans själ tändes af hvarje ord, och ju längre han kom, desto mera eldades hans själ. Fåfängt sökte han likväl ett namn att hvila sig vid. Väl visste han att skriften endast rörde honom, men ännu hade han förgäfves sökt sitt namn. Den långa skriften blef derigenom en brännande öken, der han fåfängt blickade efter en oas, men i stället liksom omsusades af en samum, som upphettade hans blod och kom hans ådror att svälla allt högre och högre. Väl började han att ana åtskilligt, men dessa aningar ökade endast ännu mera hans qval. Det föreföll honom, som om han ouppbörligt sida för sida jägtades af ett irrbloss, hvilket, i den stund han trodde sig vara det helt nära, oupphörligt försvann ifrån honom. Huru många namn äro icke också blott irrbloss!
