— Icke? Ah, min gud, jag tackar dig, som ledt händelserna så, att jag får vara närvarande vid detta tillfälle. Öppna då väskan och tag fram papperen. Jag känner, att jag endast har få ögonblick qvar. Låtom oss begagna dem.
Väskan bröts, och papperen framtogos. Döring blef anmodad att efter Vincents anvisning läsa dem.
Häftigt klappade Dörings hjerta. Stunden var inne, då han skulle få veta hemligheten af sin födsel. Hans röst darrade, den nekade honom en stund sin tjenst. För honom var detta ögonblick det vigtigaste i hans lif. Det vimlade för hans ögon. Tusende tankar korsade sig i hans själ. Louises bild tittade fram ibland dem som en stjerna mellan moln, som en snöhvit svan dyker upp ur svarta vågor.
Han läste.
Skrifvelsen målade med starka färger en icke namngifven persons kärlek till sin hustru, slutligen en af henne begången otrohet och derpå följande skilsmessa. Derefter beskrefs med ökad liflighet den frånskilda unga makans förhoppning att snart träda i äktenskap med sin nye älskare, hvilken hon tillbad, snarare såsom en gud, än såsom en vanlig menniska; vidare hennes tankar, då hon redde sig till det redan beslutade bröllopet — då bröllopsdagen kom — då hon klädde sig till brud — då hon infann sig i kyrkan för att vigas — men också då hon der förgäfves väntade på den make, som hon med sitt hela väsende redan tillhörde.
Ännu hade inga namn förekommit.
Då Döring hunnit hit, reste sig Armfelt upp.
De händelser, som skrifvelsen framstälde, voro hållna i ett så glödande, varmt och målande språk, att de skulle göra ett djupt intryck.
Armfelt bjöd tystnad genom en rörelse med handen.
— Hvad ni der uppläst, Döring, yttrade han, är sant. Jag känner händelsen, känner också den, hvilken der framför allt målas såsom ett slags trolös löftesbrytare, men är berättigad att försvara honom. Hör mig. Äfven han var lycklig, emedan han älskade, lycklig vid tanken att snart få sluta föremålet för sin innerliga tillgifvenhet till sitt bröst. I sina drömmar om lycka nalkades också för hans hjerta bröllopsdagen såsom en stor glädjefest, klädde också han sig för att möta sin brud och maka i templet, satte också han sig i vagnen för att begifva sig dit, men i öfvermåttet af sin lycka gaf han ej akt på den väg vagnen tog, och när han slutligen såg sig omkring, hade man redan aflägsnat honom ifrån staden. En inflytelserik, mägtig vän, som ogillade partiet, hade i hemlighet köpt kusken och bortförde honom. Då han märkte det, gjorde han allt, som stod i hans magt, för att återvända, men — lika mycket — jag vet att han redan förklarat sig och förklarat sig fullkomligt tillfredsställande. Många år senare återsåg han henne, men blott ett ögonblick. Han älskade då en annan och var redan gift. Hon var förvandlad af år och sorg. Hans hjerta stod stilla vid hennes anblick. Anklaga derför väl omständigheterna, men icke hans hjerta.