ifver vid första läsningen flugit öfver, genomgick den granskande och omdömes-pröfvande uppmärksamheten vid den andra.
En dag — det var mot slutet af April månad 1796 — öppnades dörren till hans rum, och en person stannade på dess tröskel. Armfelt hvarken hörde eller märkte det. Helt och hållet försjunken i hvad han läste, satt han der, man skulle kunna säga, begrafven bland böcker och papper. Hans anlete var nästan magert af spändt intresse och blekt af allvar. Ögonen stirrade på papperet framför honom, och läpparne rörde sig nära nog mekaniskt.
Mannen, som inträdt, märkte med förvåning det frånvarande tillstånd, hvari Armfelt var försatt, stängde dörren och närmade sig honom. Enär främlingen likväl icke ens härigenom kunde tilldraga sig Armfelts uppmärksamhet, lade han sin hand på hans axel.
— Herr baron, yttrade han, hvad är det åt er? Ni märker icke en gång att en gammal bekant och vän står vid er sida. Ni måste vara djupt olycklig. Hvad är det som sysselsätter er?
Armfelt stirrade upp, men han tycktes icke ens ännu vara sig sjelf eller igenkänna den man, som blickade honom till mötes. Hans tankar voro upptagna af hvad han läste eller af för ögonblicket helt och hållet främmande ämnen.
— Hvad som sysselsätter mig, svarade han emellertid, och hans röst var klanglös och ihålig; hvad som sysselsätter mig, upprepade han. Och han tystnade åter, under det hans hufvud sjönk ned.
— Verlden är full af villfarelser, fortfor han likväl efter en stund, vi lefva bland idel illusioner, sjelfva måhända också ej någonting annat än en villfarelse, en illusion. Ser ni här, och han pekade på luntorna rundt omkring sig, jag har kommit in i en labyrint, hvarur jag ej förmår reda mig. Fåfängt spanar jag efter någon utgång. Mörker och irrgångar omgifva mig öfverallt.
— Hvad är det för handlingar?
— Huru skall jag kunna besvara det? Här talas om hemliga ordnar och förbund, som i djupaste mörker, liksom sprängminor, undergräft samhällen och troner, den bestående och lagliga ordningen; ordnar och förbund, som under bedrägliga och skenbara förespeglingar inlockat till och med de mägtige på jorden, för att steg för steg svekfullt leda dem och hela deras magt till afgrunden; ordnar och förbund, hvilka, klädda i lysande drägter och glorior för de profane, likväl draga i sina inre afsigter blodigt barhuggande svärd öfver dessas hufvuden; ordnar och förbund, i första rummet hägrande med förföriska lockelser, chimeriska dunstbilder, illusoriska bländverk, alltjemt ledande till ett altare, hvarpå man förespeglas att finna sjelfva vishetens gudinna, under det att man, enligt hvad dessa handlingar bestyrka, finner, hvad skall jag säga, döden med sin härjande lie eller kanske rättare sin egen bödel. Säg mig, hvad skall jag tro härom? Jag har lefvat i den öfvertygelsen att verlden och lifvet voro sådana, som jag sett dem omkring mig, att allt låg öppet och klart, sådant som solen belyste det. Hvad skall
