562
jag nu tro? Hvad jag erfarit af dessa handlingar har gjort mig nästan vansinnig. Hvad vill allt detta betyda? Ligger det någon sanning häri? Känner ni något derom?
— På hvad sätt och af hvilken har ni bekommit dessa böcker och handlingar?
— Af hvilken? Jag vet det icke sjelf. Af en tillfällighet kom jag att köpa dem efter en afliden vid försäljningen af hans qvarlåtenskap.
— Ni känner kanske icke ens hans namn?
— Jag har aldrig frågat derefter.
— Lika mycket också. Man skulle aldrig få veta det rätta namnet. Som sagdt, lika mycket.
— Ega uppgifterna någon sanning?
— De ega det.
En stunds tystnad uppstod.
— Många gånger, yttrade Armfelt derefter, har jag gjort mig en fråga, som jag ej mägtat besvara.
— Låt höra!
— Under konung Gustaf den tredjes lefnad och äfven efter hans död har jag ofta känt den mark, hvarpå jag befunnit mig, liksom svigta under foten. De klokaste beräkningar hafva stundom misslyckats, utan att jag kunnat förklara orsaken dertill. Er stora erfarenhet och mångsidiga inblick i verldshändelserna och de mysterier, som bearbetat och betingat dem, torde måhända kunna gifva mig oskattbara upplysningar. Befinnas verld och samhälle, såsom dessa handlingar angifva, undergräfda af verkligen helvetiska förbund? Af hvad jag nu läst, har jag fattats af en oro, som ej låter beskrifva sig. Jag har, jag, lika litet som någon annan, kunnat förbise att hela det europeiska statsförbundet är i djupet upprördt. Men att det onda skulle ligga så djupt och vara så väl organiseradt, derom har jag ej haft begrepp. Huru förhåller det sig egentligen? Ni säger att hemliga, i sina inre sträfvanden rent revolutionära förbund bearbetat marken derhän. Verkligen, ni medgaf det! Det är upprörande och fasansvärdt! Men säg mig äfven, finnas sådana förbund ännu? Arbetas det ännu i det djupa mörkret på våldsamma omstörtningar? Haf godheten och säg mig er tanke. Brinna ännu i denna stund vulkaner under vår samtids fötter? Låt mig höra er mening!
Mannen betraktade Armfelt ett ögonblick.
— Ni vet, baron, svarade han derefter, att jag i en icke så liten mån aktar den tid, hvar jag lefver, och till och med äfven den revolution, som brutit ut och nu hotar den gamla verldsordningen. Det förnämsta skälet till denna stämning, gent emot de fasansvärda tilldragelserna, består deri, att slägtenas och folkens yttranderätt, att menniskornas tankar och tänkesätt under förgångna århundraden ej varit lagligt berättigade, ej — med ett ord sagdt — varit fria. Det var äfven detta den menskligt sjelfständiga tankens förtryck, som hämmade den naturliga, såväl verldsliga som andliga utvecklingen, och förmådde,
