Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/569

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
565

åsigter, klarnade Armfelts ansigte, och snart såg man honom åter kraftigt och gladt höja sitt hufvud.

— Låt mig trycka er hand, yttrade Armfelt efter en stund. Äfven om jag skulle hafva åtskilligt att sanmärka och erinra, erkänner jag dock att er framställning och er uppfattning sprida ett visst solljus öfver förhållandena, som uppfriskar sinnet och lugnar hjertat. I den öken, som jag nu mer än år och dag lefvat, komma edra ord till mig såsom manna i öknen. Jag tackar er för ert besök; jag tackar er för edra yttranden! I Kaluga behöfver man stora ämnen att meditera öfver, skall man ej tyna bort af ledsnad. Ni har gifvit mig ett sådant, hvarpå jag åter kan lefva några år. Låtom oss nu lemna det här. Hvad har fört er hit?

— Politiken, baron, politiken.

Vid ljudet af detta för hvarje det offentliga samhällslifvet tillhöhörande man alltid underbart inverkande ord, spratt Armfelt till. Det var, detta ord, för honom ett verkligt sporrhugg; högre höjde sig hans hufvud, pannan ljusnade allt mera, elden i ögat sköt åter en blixt.

— Politik, upprepade han, politik! Finnes väl ännu detta ord till? I Kaluga har jag ej hört någon menniska uttala det. Politiken har således fört er hit? Välkommen! Hvarifrån kommer ni?

— Jag kommer från Stockholm öfver Petersburg, och medför, som jag tror, för er stora nyheter.

— Låt höra, låt höra! Hvad nytt från Stockholm?

— Frågan om den unge konungens giftermål med prinsessan Alexandra Paulowna är åter upptagen och skriftvexling derom ånyo inledd med kejsarinnan.

— Verkligen?

— Kejsarinnan omfattar nu frågan derom med mera allvar än någonsin förut. Hon vill tala vid er, baron.

— Kejsarinnan?

— Som jag säger. Då mina vägar ledde hitåt, bad hon mig bringa er en helsning, att snarast möjligt inställa er hos henne. Hon, som ni, tviflar både på hertigen och Reuterholm.

Armfelt andades ett djupt drag. Det var, som om han velat lätta sitt bröst från en börda af årslånga bekymmer.

— Kejsarinnan kallar mig, säger ni, till hofvet. Min gud, jag skall inställa mig. Men — och han dröjde en stund på ordet — jag har nu legat så länge ifrån ärendena, att jag icke ser klart. Stora och vigtiga tilldragelser trycka helt säkert på de politiska driffjädrarne. Är det icke så?

— Ganska sant, baron. Sedan vi skildes åt i Neapel, har mycket skett. Till icke ringa del har hvad jag då bebådade nu uttagit sin rätt. Med några få ord skall jag angifva ställningen. Den franska revolutionen, och de sammanstötningar, som, hotande med en allmän omhvälfning, deraf härflutit, sysselsätta, efter hvad jag tror mig ha funnit, kejsarinnan nu vida mer än någonsin förr.