566
— Stunden, vill ni säga, skulle således närma sig för henne, att kasta äfven sitt svärd i vågskålen.
— Jag tror det. Ryssland vill blifva en europeisk stormagt, och någon annan väg dertill, än att ingripa i de stora händelserna, finnes icke. Med klar politisk blick om den för sig lämpligaste utsigt att framgå i en sådan rigtning har hon nu, jag kan ej skilja ifrån mig den tanken, upptagit såsom sin egen idé Gustaf III:s att ansluta sig till koalitionen emot revolutionen och ställa sig i spetsen för den — det ligger åtminstone nära till hands — med Gustaf IV Adolf såsom den egentlige banérföraren. Hennes nu återväckta intresse för den unge konungens förening med prinsessan Alexandra sporras, som jag nämligen föreställer mig, också ytterst af denna i bakgrunden af hennes planer liggande politiska tanke.
— Ni tror det.
— Ja, jag tror det?
— Skulle det således ändtligen blifva något deraf?
— Vänta litet. Frågan torde böra besinningsfullare öfvervägas nu än för några år tillbaka, då Gustaf den tredje ännu lefde. Hör mig! Ni har en gång för mig omtalat en dröm af ganska märklig egenskap. Ni berättade att ni, ännu under ert första uppträdande på tysk botten, drömde att ni befann er på teatern i Stockholm samt att den unge konungen satt vid er sida. Ni tyckte att skådebanan var hela Frankrike, samt att detta Frankrike slutligen blef förvandladt till ett lejon, som hotande skakade sin man och lyfte sin ram emot åskådarebanan; vidare, att ni såg er unge konung med draget svärd hasta upp från sin plats, för att bekämpa lejonet, hvarvid likväl detta blott genom att röra sin svans kastade honom till marken, under det hans krona på samma gång krossad föll af hans hufvud och dess smycken i lösa bitar rullade utåt golfvet. Erinrar ni er denna dröm, baron? Den torde innebära mer bebådande sanning, än ni sjelf förestält er. Europa är icke nu mera detsamma som under Gustaf den tredjes dagar. Revolutionen har förändrat mycket. Med Robespierres undergång och skräckväldets upphörande samt slutligen genom den enhet, som Frankrike vunnit, har det i sanning blifvit ett lejon, som visat sig ega förmåga och kraft att mäta sig med hela det öfriga Europa. Lägg härtill, att Frankrike nu slutit fred med Preussen och Spanien, Toskana och Hessen. Ej nog härmed. Jag framhöll redan i Neapel, att en hjelte vid Toulons intagande ådagalade de mest lysande prof på omfattande och storartade krigareegenskaper.
— Jag erinrar mig det ganska väl: Napoleon Bonaparte.
— Just han. De förtjenster, han inlade vid Toulon, förskaffade honom chefskapet för konventets armé i Paris. Det var äfven han, som, blixtsnabbt öfverblickande ställningen, sistlidne år räddade konventet och krossade terrorismen, hvadan han såsom belöning kort derefter utnämdes till general en chef för den italienska armén. Djerfvare och snillrikare har ingen uttagit sina första steg på en stor krigares bana,
