än han gjorde, då han inträngde i Italien öfver Alperna. I dagarne hafva ock underrättelser derifrån ingått om den ena segern efter den andra; sålunda omtalas segrarne vid Montenotte, vid Dego, vid Millesimo, vid Ceva, vid Mondovi. Med förfäran och häpnad blickar man nu hän till denne krigare, som kraftig och snabb som en örn slår ned på sitt rof. Jag säger derför att den der drömmen, som ni drömde, kan förtjena att ihågkommas. Frankrike har blifvit ett lejon. Och det vill tyckas, som om detta lejon fått sin man i Napoleon, fått sin tolfmannakraftiga lejonsvans i Bonapartes svärd. Akta nu blott er unge konung, att han ej kastar sig emot lejonet och sätter sin krona på spel. Jag varnar blott, varnar såsom er gamle vän, baron.
Armfelt hade härunder sjunkit ned inom sig sjelf, och en stunds tystnad uppstod.
— Edra omdömen hafva för mig alltid haft stort värde, yttrade han slutligen. Hvad ni säger påkallar utan all fråga den största uppmärksamhet. Oförtöfvadt skall jag begifva mig till Petersburg. Jag skall se och höra, och äfven tala, ifall det behöfs.
Ganska få historiska romanförfattare torde kunna glädja och smickra
sig åt den intressanta och egendomliga omständigheten eller
tillfälligheten, att en af deras mest framstående hjeltinnor varit i tillfälle att
sjelf läsa och taga granskande kännedom om det arbete, hvari hon
uppträdt och spelat en inflytelserik roll. Författaren till detta arbete
har likväl kunnat glädja sig deråt.
I Mariestads län på vestra sluttningen af Kinnekulle är en af Sveriges vackraste landtegendomar, Hellekis, belägen. Fröken Louise Posse var, jemte åtskilliga anförvandter, partiel egarinna af detta storartade herresäte. Redan vid unga år drabbad af hjertat ömtåligt berörande smärtor, drog hon sig tidigt tillbaka till detta hem. Då den första upplagan af »Drabanten» utkom, lefde och bodde hon der. Ett fruntimmer, som stod henne mycket nära, har meddelat oss ett och annat, som vi med några få ord tillåta oss att här återgifva.
Fröken Posses vanor och lefnadssätt hade en fin och ädel aristokratisk anstrykning, som tjusade och intog. Det var en liljas doft. I den stora salong, hvari hon om dagarne uppehöll sig, befans längst upp mot ena tvärväggen en liten med trappsteg försedd förhöjning, betäckt med en i sirliga färger skiftande turkisk matta. På denna upphöjning stodo hennes karmstol och hennes arbetsbord och der såg man henne, omgifven af all möjlig komfort, smått trona ännu i sina senaste år. Hoppet är den sista engel, säger man, som öfvergifver oss. De sista, som öfvergåfvo Louise Posse, voro älskvärdhet och behag.
Med stort intresse, så har vår berättarinna meddelat oss, lät hon »Drabanten» föreläsas sig. Arbetet gladde och smickrade henne. Allt efter som händelserna utvecklade sig, såg man i ansigtets uttryck, i blickarnes vexlande glöd, i kindernas olika färgskiftningar eller i de ännu mjuka läpparnes ombytliga allvar och småleende, huruledes hon
