såsom af en stor ugn, och solen och vädret vordo förmörkade af brunnens rök.
— Och utur röken kommo gräshoppor på jorden, och dem vardt gifven magt, såsom skorpioner på jorden magt hafva.
Han tystnade en stund och försjönk i begrundningar.
— Den olycklige, hviskade fröken Rudensköld. Huru skola vi rädda honom?
— Endast ni kan göra det, svarade Ehrenström.
— Barmhertige gud!
De närvarande läkarne gjorde sina anteckningar. Reuterholm log.
— Och the gräshoppor voro lika the hästar, som till krigs beredde äro, och theras ansigte voro som menniskors ansigte.
— Och theras länder voro såsom lejons.
— Och hade pansar såsom jernpansar: och bullret af theras vingar såsom vagnsbuller, ther månge hästar löpa till krigs.
— Och theras magt var att qvälja menniskorna i fem månader.
— Och hade öfver sig en konung, en engel af afgrunden, hvilkens namn på ebreiska heter Abodan, på grekiska Apollyon.
Under det Gustaf läste, var hans ansigte nästan uttryckslöst. Hvar och en, som icke kände honom närmare eller var i tillfälle att dagligen studera och följa honom, skulle omöjligt kunna anse honom för annat än fånig eller åtminstone för mindre vetande. Hvilket förfärligt och sorgligt verk af förvillande inflytelser!
— Fem månader? talade han. Besynnerligt!
— Hvad jag här läser, fortsatte han efter en stund, är fullkomligt detsamma, som föresväfvade mig i nattens dröm.
— I drömmen sporde jag engeln, hvad de fem månaderna skulle betyda, och jag tyckte att han höjde basunen och satte den för sin mun.
— Och han ropade till mig, att de betydde förmyndareregeringens år: åren 92, 93, 94, 95 och 96.
— Efter denna tid skall Apollyon uppstå för att underlägga sig verlden.
— Men jag drömde vidare, att jag satt på en hvit häst och kom ned ur ett åskmoln, och att jag stred med oöfvervinneliga vapen; drömde, att många konungar följde mig till strids emot vilddjuret, och att mitt ord gick som ett tveeggadt svärd öfver verlden.
— Och si, när jag uppslår och läser i bibeln, hvad läser jag?
Gustaf vände om några blad i boken och läste:
— Och jag såg himmelen öppen, och si, en hvit häst; och then, som satt på honom han hette trofast och sannfärdig; och han dömer och strider med rättfärdighet.
— Och hans ögon äro såsom en eldslåga, och på hans hufvud sitta många kronor; och han hade ett namn skrifvet, thet ingen kände utom han sjelf.
— Och honom efterföljde then här, som i himmelen är, med hvita hästar, klädde uti hvitt och rent silke.
