58
gium inträdde. Allvarliga och tysta begåfvo de sig till och intogo en plats på ena sidan om rummet.
— Ser ni, der äro de redan. Nåväl ?
— Ni eger förstånd, men ej hjerta, min herre. Egde ni det senare, skulle ni bära aktning för mig och de qval jag lider.
— Dessa herrars dom om den unge konungens själstillstånd blifver äfven Armfelts dom.
— Partiets, menar ni?
— Partiet är Armfelt: faller det, så faller han.
— Tyst!
En sidodörr öppnades i detsamma, och den unge konungen syntes på tröskeln.
— Der kommer delinqventen.
Gustafs utseende var mera lidande och sjukt än någonsin förr. I hans ögon brann ett dunkelt svärmeri. Både själens och kroppens helsa tycktes vara undergräfd.
Då han inträdde, höll han en uppslagen bibel i sin hand. Försjunken i betraktelser, stannade han vid bordet och tog slutligen plats bredvid det. Han syntes ej märka någon af de närvarande.
— Tror ni ej nu, min fröken, återtog Ehrenström, att hans krona står på spel?
— Himmelen pröfvar mig förfärligt. O, min gud, är det så du straffar mig!
I denna stund syntes Reuterholm, bakom konungen, på tröskeln.
— Der har ni bödeln, erinrade Ehrenström.
Reuterholm observerade ej genast hvarken fröken Rudensköld eller Ehrenström, utan gjorde ett tecken till sundhetskollegii ledamöter, ibland hvilka Dahlbergs stränga och begrundande blick lyste fram som en blek och genomträngande ljungeld.
— Såg ni?
— Jag såg.
Man kan förgifta själen lika väl som kroppen. Jesuitism och svärmeri äro sådana der giftblanderskor, som icke låta någon dricka ljusets klara och friska dryck obemängd.
Ordensvurmeriet började först arbetet med Gustaf, hans omgifning vårdade det, och Youngs skrifter om uppenbarelsen med mera dylikt fullkomnade det.
Intrigen egde fritt fält. Armfelt var borta.
Porten mellan tron och vantron stod redan öppen i Gustafs själ, och om ej vanvettet öfversteg tröskeln, blickade det dock med stirrande blick in i hans tankar.
Med spänd förbidan fäste sig allas blickar på honom.
— Och den femte engeln basunade, läste han nu högt ur bibeln, och jag såg en stjerna falla af himmelen på jorden: och honom vardt gifven nyckeln till afgrundens brunn.
— Och han upplät afgrundens brunn och ther uppgick en rök,
