Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

64

intryck, som dessa ord väckt. Han är min, tänkte han för sig sjelf, och han skall äfven förblifva det.

Så länge underbara och oförklarliga mysterier ännu egde välde öfver hertigen, så länge visste Reuterholm att äfven hans välde varade.

Fröken Rudensköld bibehöll ännu sin liksom inspirerade ställning.

Under det tystnaden fortfor, hade Reuterholm tid att besinna sig. Hon är litet enfaldig, tänkte han för sig sjelf, hon vill störta mig, men inger mig på samma gång medel att försvara mig.

— Hvad kungörelsen beträffar, återtog Reuterholm, nu likväl mera blott i afsigt att med dessa ord pröfva hvar han hade hertigen, så får jag …

— Kungörelsen, ja, det var sant …

— Hertigen var redan tankspridd.

— Apropos, yttrade han derefter, vänd till fröken Rudensköld, ni tyckte er höra suset af en andes hviskning?

— Ja, baron, jag hörde det.

Reuterholm blef allt säkrare på sin sak, då hon vidhöll sin uppgift. Han fixerade hertigen flygtigt och såg att en dunkel eld började brinna i hans ögon: det var svärmeriets, icke kärlekens eld.

Fröken Rudensköld kände sig äfven tillfredsstäld öfver att han så lätt fastnat på den af henne utkastade kroken.

— Våra fäder förneka också aldrig, yttrade Reuterholm, att det gifves en pythonisk ande i verlden.

— Icke?

— Pythagoras tilltalade ju floden Nessus, och den svarade honom.

— Verkligen! Hvad säger ni?

— Det är bevisligt, att ett träd talade till Apollonius. Rösten var tydlig, men svag, lik rösten af en qvinna.

— Besynnerligt.

— Det är blott i våra dagar, som man förnekar det underbara. De stora, odödliga och gudomliga lärorna få derför gömma sig undan otro och vantro inom hemliga förbund. En gång skola de uppenbaras åter.

— Förunderligt!

Reuterholm följde både hertigens och fröken Rudenskölds sinnesrörelser. Den senares ganska märkbara förvåning gladde honom nästan mera än hertigens.

— Hela verlden är resultatet af ett stort prognostikon, frukten af en gudomlig förutsägning, konklusionen af en evig spådom. Ni hörde ju en röst?

— Jag hörde den. Tyst! Den hviskar ännu i mitt öra.

Hon ville stegra hans svärmeri.

— Jag erinrar mig professor Andreas spådom, hvilken han lät införa i almanachan för 1661, att en förnäm herre skulle olyckligen omkomma i januari månad. Riksdrotset grefve Magnus Gabriel de la Gardies son blef också i Upsala samma månad ihjelslagen af en häst.