detta samtal. Det föreföll Ehrenström, som om det snarare skulle förvärra än förbättra den unge konungens sak.
En skalk smålog likväl alltjemt i fröken Rudenskölds blick.
Hertigen var i sina tankar fortfarande sysselsatt med Reuterholms yttrande.
— Du har rätt, Reuterholm, sade han slutligen. Ja, ja! Andarne måste säga mig det.
— Hvilket, ers höghet?
— Om min aflidne broder är salig eller icke.
— Visserligen, naturligtvis.
Hertigens blick föll nu på konungen, som längst bort i rummet satt lutad öfver bibeln.
Utan att yttra något, begaf han sig till Gustaf och tog plats midt emot honom.
— Låna mig bibeln! bad han.
Då konungen och hertigen betraktade hvarandra, uttryckte sig något vålnadslikt hos dem båda.
— Vi skola läsa Daniels 10 kap. och Samuels 28 kap., sade hertigen, och vi skola se, att andar finnas, som kommit förlåten mellan jord och himmel, mellan död och lif att remna.
Hertigen bläddrade i bibeln.
— Den underbara, heliga formel, som kallade Michael ned af höjden och den hädangångne döde att stå upp af djupet, känna vi ej.
— Boheman sade mig: I liljans kalk hvilar mästare-ordet.
— Liljan är bibeln. Jag vill söka ordet.
Och han läste och sökte.
— Jag förstår ej er afsigt, anmärkte Ehrenström till fröken Rudensköld. Hvad skall väl detta betyda?
— Verkligen? Förstår ni ej att den unge konungen nu är räddad?
— Vid himmelen, jag förstår det ej.
— Det gläder mig. Han är det emellertid, om ni nu endast begifver er till herrar läkare och uppmanar dem att betrakta hertigen och anteckna att han — också är vriden.
— Ni har rätt, nu förstår jag. Ni har öfverträffat er sjelf — tack — evig tacksägelse!
Ehrenström begaf sig till läkarne.
Lik en fältherre, som genom en skicklig manöver tillintetgjort en fiende, hvilken i en fördelaktig ställning nära nog haft segern i sina hinder, njöt Reuterholm ännu af sin framgång. Han insåg icke att han vändt sina egna vapen mot sig sjelf.
— Gustaf! yttrade hertigen till den unge konungen.
— Ers höghet, svarade denne och rätade upp sig på stolen.
— Ers majestät, tillade hertigen. Skulle ni vilja ser er fars vålnad, skulle ni vilja tala vid honom?
— Tror ers höghet, att det vore möjligt?
— För gud är ingenting omöjligt. Jag har en gång sett honom.
