66
ledet Adams son, och Cham, Noaks son, erkände redan magiens värde. Amalakiterna togo i flera strider sin tillflykt till denna vetenskap. Egyptens prester voro djupt invigda i dess mysterier. I Hindostan har den alltid stått högt. Våra uräldsta spåqvinnor voro äfven djupt förfarna i dem. Men alla de högre himmelska kunskaperna hafva under århundradenas lopp gått förlorade, och det är vår uppgift att åter uppsöka dem. Taumaturgien skall äfven den, såsom allt stort, en gång åter blifva erkänd. Det heter att arbeta för att nå målet. Tider ha funnits, då man egde förmåga att utmana gudarne, till och med emot deras vilja, så att de icke kunde aflägsna sig, förr än de uträttat det önskade underverket. I stort taladt äro vi ännu blott adepter. Men den dag skall komma, då äfven vi blifva mästare. Andarnas magt står visserligen öfver menniskans, men menniskans vilja står öfver deras. Kännedomen härom betryggar för oss problemets lösning. I sjelfva verket ligger hemligheten i att finna sjelfva besvärjelseformen.
Hertigen hade härunder bortglömt både fröken Rudensköld och den ifrågavarande kungörelsen. Reuterholm förmådde knappast dölja sin tillfredsställelse.
Men äfven en stråle af skälmaktigt leende lyste fram i fröken Rudenskölds ögon.
— Besvärjelseformen, upprepade hertigen. Ja, Reuterholm, vi måste finna den.
— Den finnes i gamla testamentet, och vi skola söka den, till dess vi finna den.
— Vi skola det.
— Andarna sjelfva begära ingenting bättre, än att allt skall varda uppenbaradt. Icke blott alla de gånger, som de skymtande framträdt för oss, utan äfven att de nu hviska och knacka omkring oss, bevisar deras otålighet att blifva kallade.
Hertigen stirrade omkring sig inåt salen.
— Det är Gustaf III:s vålnad, som hviskar i dessa rum, fortfor Reuterholm. Tror ni, ers höghet, att han är salig? Andarne skulle kunna upplysa oss derom.
Vid detta yttrande sänkte hertigen sitt hufvud, och hans kind bleknade.
Reuterholm blickade stolt omkring sig, förnöjd öfver den hastiga förändring, som han framkallat. Någon fråga kunde nu mera icke uppstå om kungörelsen. Med ett förkrossande utseende vände han sig också till fröken Rudensköld, men hon syntes icke tillintetgjord, snarare trodde han sig upptäcka ett skalkaktigt uttryck. Huru förklara det?
Hertigen vände sig ifrån dem under det att en suck häfde hans bröst: han tycktes vilja vara ensam.
Ehrenström hade med hela sin uppmärksamhet följt, hvad som tilldrog sig framför honom, men oaktadt sin skarpsinnighet förstod han icke, hvarthän fröken Rudensköld syftade, då hon gaf uppslag till
