70
icke tror på någon annan än mig sjelf. Magten är så hal som en orm. Just då man tror sig ha tag uti den, slingrar den sig ifrån oss och lemnar endast ett giftigt sting qvar i vår egen hand. De politiska personligheterna äro så upptagna af intriger, att man för mängden af idel kryphål förgäfves söker att utleta, hvarthän de egentligen leda. Jag kan försäkra er, att också jag en gång trott på ära och redlighet; men jag har funnit, att de endast äro skyltar, som man hänger ut för att locka till sig folk, i afsigt att sedan leka med dem: alltså, jag tror på ingen, någon gång knappast på mig sjelf.
— Då ni ej tror på någon, är ju en politisk förening oss emellan omöjlig.
— Säg icke det. Det finnes verkligen medel att bli fullkomligt beroende af hvarandra.
— Och dessa medel äro?
Det var med fasa, som fröken Rudensköld fortsatte samtalet, men hon trodde att de andra ännu behöfde tid på sig. Det föreföll henne, som om hon, allt som Reuterholm talade, steg för steg nalkades en afgrund.
— Och medlet är att hafva hvarandras heder i sitt våld — ni förstår ju — hvarandras heder?
— Herr baron …
— Ni måste — Reuterholm utsträckte sin hand emot henne — ålska mig, min fröken.
Såsom stungen af en giftig orm, drog hon sig tillbaka med en blick, uttryckande så mycken afsky, att han ett ögonblick studsade dervid.
— Ni talar, tror jag, om kärlek, min baron.
— Vid hertigens sida, min fröken, skall aldrig, det svär jag er, aldrig någon intaga en vigtig plats, som icke först blifvit mitt verktyg.
— Ert kreatur, vill ni väl säga.
Det var för fröken Rudensköld omöjligt att längre bekämpa sin ovilja och spela rollen af en artig hofdam.
— Kärleken …
— Vanäran, menar ni.
— Är det enda band, hvarmed man kan binda en snillrik qvinna; utan detta band är hon en evigt fortsatt nyck. Ni betänker er[1].
Fröken Rudensköld trodde sig vid en sidoblick på Ehrenström märka, att herrar läkares observationer ledo till sitt slut. Stunden var således inne att visa sig sådan hon var.
— Ni vill ju ha ett svar, herr baron?
— Visserligen.
— Jag får då säga er, att ni helt och hållet misstager er om min person.
— Verkligen?
- ↑ Möjligtvis var det afundens dikt, heter det i biografiskt lexikon i artikeln »Reuterholm», att hans hat till froken Rudensköld härflöt af en, såsom orden falla sig, »förvandlad kärlek, som blifvit försmådd.»
