Reuterholm log.
Vid detta leende rusade blodet på en gång upp till fröken Rudenskölds kinder. Det var, som hade en eldgnista tändt en sprängmina i hennes hjerta.
— Oförbehållsamt vill jag säga er allt. Döm mig, huru ni vill, det är mig likgiltigt.
— Tala!
— Vet då, herr baron, att det icke finnes någon förtrytelse nog häftig och ingen ovilja nog djup, hvarmed jag ej borde tillbakavisa er förolämpning. Vore jag karl, skulle den skymf, ni ämnat mig, blifva er död. Jag har hitintills ej haft skäl till sorg öfver att blott vara en qvinna, men nu skall jag beklaga mig deröfver hela mitt lif. Mina ord framkalla er vrede, kanske er hämd — må ske — ert hat är för mig behagligare än er kärlek.
Förtrytelsen gaf härunder ett uttryck af stolthet åt hela hennes väsende, som var mera förkrossande än de ord hon begagnade.
Reuterholm var allt för mycket berusad af sina begrepp om sin egen personlighet, att förmoda det fröken Rudensköld skulle afslå hans anbud. Magten egde för honom en så magnetisk kraft, att allt måste vika för den. Hennes svar förvånade honom således först, men snart tände vreden sin gnista i hans ögon. Och han beslöt att visa henne hela sin verkliga magt för att dermed krossa det öfvermod, hvaråt hon så blindt hängifvit sig.
Fröken Rudensköld ville aflägsna sig, men han bad henne stanna. Då han dervid betraktade henne, log han. En oförklarlig fruktan lopp genom hennes hjerta.
— Om jag förstår er rätt, afslår ni med djupt förakt mitt anbud.
Hans vrede var så sammanpressad, så kompakt, att fröken Rudensköld kände en ovilkorlig rysning.
— Alldeles, ni förstår mig rätt.
— Har ni då något emot att jag lyfter helt litet på fliken af den slöja, som döljer er framtid?
Ett iskallt löje krusade fortfarande Reuterholms läppar.
— Var god och tala.
— Betrakta då edra förhoppningars unge konung, jag menar majestätet, Gustaf, min fröken. Hvad säger ni om honom? Hvad betyda väl dessa ögon, som irrande tyckas söka efter ett förståndigt uttryck? Ser ni — hör ni — förstår ni? Men det är ej nog härmed; kasta nu äfven blicken hit på sidan, och ni skall finna några af rikets utmärktaste läkare sysselsatta med anteckningar. Ni ser allt detta — icke sant — men förstår kanske ändå icke rigtigt hvad det betyder. Nåväl, jag vill ej vara hemlighetsfull, men ber er ännu en gång ge akt på den pröfvande uppmärksamhet, hvarmed herrar läkare studera alla konungens ord och blickar och men jag ser att ni gissar till anteckningarnas innehåll, — och tro mig, min fröken, de ljuga icke, ty konungen är sannerligen — vansinnig.
