Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
73

Och bläddrande i anteckningarna, fann han fröken Rudenskölds ord bekräftade, emedan hertigens sinnesrubbning deri syntes lika mycket bevisad som konungens.

— Hvilken förfärlig, hvilken oerhörd intrig! Har man för afsigt att göra all regering omöjlig? Vill man bryta förbannelsens staf öfver en hel konungafamilj? Min omsorg om landets framtid, att undersöka en sjuk monarks belägenhet, har man utsträckt äfven till det närvarande. Mina herrar, I hafven lånat er till verktyg åt planer, som måste uppröra hvarje redlig man. Dessa handlingar …

Hans häftighet tilltog, under det han höjde sin röst, och han glömde hertigens och konungens närvaro, glömde framför allt sig sjelf.

— Hvad är det, Reuterholm? sporde hertigen, som väcktes ur sina drömmar af ljudet utaf gunstlingens mer än vanligt höjda stämma. Har något ledsamt händt?

— Intet, ers höghet, intet, alldeles intet.

— Mina herrar, tillade han, vänd till läkarne, dessa anteckningar duga ej, kommen ihåg, de duga ej, och låtom oss ej tala vidare härom. Frågan får förfalla.

— Hvilken lycka, talade han derefter liksom för sig sjelf, att jag var närvarande här. Försynen har gifvit mig tillfälle att rädda monarkien från omstörtande afsigter. Mina herrar, I förstån mig!

Och på en vink af den mägtige gunstlingen aflägsnade de sig. Ehrenström följde dem, men med ett leende på sina läppar.

Våra intressen spänna passionens bågsträng, rigta bågen och afskjuta pilen. Våra intressen äro den på elden blåsande vindflägten, som förvandlar gnistan till en eldsvåda. Ju mägtigare våra intressen beherska oss, desto bestämdare rigtning och fullständigare magt får passionen. I och för sig sjelf är passionen att likna vid en afskjuten pil, som man ej längre eger i sitt våld, en eld utan gränser.

Hela den diplomatiskt fina spindelväfnad, hvarmed Reuterholm omgifvit sig, var på en gång bortsopad. Huru många löftesfulla förhoppningar hade icke dermed försvunnit, huru många retande framtidsföreställningar voro icke tillintetgjorda!

Sedan Armfelt frivilligt aflägsnat sig, hade det lyckats Reuterholm icke endast att förhindra hans återkomst, utan äfven att aflägsna partiets alla mest framstående och inflytelserika personer. De återstående voro allt för obetydliga att lägga märke till. Ehrenström och Aminoff räknades bland dessa.

Ett undantag fans, det var fröken Rudensköld.

Det politiska tornérspelet hade hittintills fortgått, utan att Reuterholm personligen brutit någon lans med henne. Och fastän han stundom fruktat henne, hade han till en tid likväl småskrattat åt sin egen fruktan, emedan hon ändock blott var en svag qvinna.

Desto mera öfverraskad och sårad kände han sig, då han nu fann sig kastad ur sadeln, utan att ett enda ögonblick förut ens ana att han korsade vapen med henne; och det till på köpet just då han genom