72
— Och om så verkligen förhåller sig, hvad anser ni väl att följden deraf bör blifva?
— Att förmyndare-regeringen förlänges på obestämd tid, att Armfeltska partiet är slaget ur brädet, så länge denna obestämda tid varar, att ni icke eger några förhoppningar, och att …
— Och att …
— Och att ni derför med mindre afsky, min fröken, bör betrakta mitt förslag, allra helst som det icke lägger endast ett räddande halmstrå i er hand, utan en spira.
Reuterholm blickade öfvermodigt ned på sitt rof. Kanske trodde han sig kunna betrakta hennes skönhet såsom ett ytterligare smycke i sin triumfvagn, sedan han med öfvertygelsens hela bevisande kraft kullkastat alla hennes invändningar.
— Ni har för mig tecknat en förskräcklig tafla, herr baron.
Hennes öga uppmätte med en glänsande blick tankarne i hans innersta. Nu var det hennes tur att le.
— Tillåt likväl, herr baron, äfven mig att visa er ett motstycke. Vill ni t. ex. ha godheten att betrakta hertigen. Ser ni den der ryckningen i hans ansigte? Hör ni ej, hvilka osammanhängande ord han mumlar? Märker ni ej den der irrande, meningslösa blicken, som han kastar omkring sig? Ni ser ju …?
— Ja!
— Ni hör ju?
— Ja!
— Ni förstår ju?
Den stolta ställningen försvann hos Reuterholm, allt som hon talade, och förskräckelse intog honom i stället allt mer och mer.
— Jemför hertigen, fortsatte fröken Rudensköld, med — konungen. Hvad säger ni? Likheten i uttrycket och sinnesstämningen är ju förvånande. Men låtom oss gå vidare; haf den godheten och vänd er uppmärksamhet hit åt sidan, och ni skall finna några af rikets utmärktaste läkare sysselsatta med anteckningar. Ni ser ju allt detta, icke sant, men förstår kanske ändå icke rigtigt, hvad det betyder; dock, — ni märker väl att jag begagnar edra egna ord — jag vill ej vara hemlighetsfull, tro mig, min baron, anteckningarna skola icke ljuga, ty hertigen är sannerligen lika vansinnig som konungen, i fall han är det.
Reuterholm insåg nu det spel, man spelat med honom, insåg icke endast, att hans eljest så väl anlagda plan var tillintetgjord, utan äfven hela vidden af den fara, som ett tvifvel om hertigens förstånd kunde framkalla. Raseriet vidgade också hans ögon. Pannan lade sig i mörka, hotande veck. Läpparne darrade af vrede, och kinden blektes af förtrytelse.
— Vid himmelen, hvad vill detta säga? ropade han, och bemägtigade sig anteckningarna. Hvilken kabal har man spelat med mig? Ah …
