väsentligt skulle bereda Finlands skiljande från Sverige, den ene genom ett mindre väl fördt krig emot Ryssland, den andre genom Sveaborgs uppgifvande.
En del militärer och civila tjenstemän fylde för öfrigt rummen. Deras namn voro ingen obekanta, men frågade man hvarandra hvad de voro, kunde man ej bli rätt klok derpå. Den tidens befordringssystem var nämligen så rörligt och vexlande, att det icke var lätt att följa alla dess öfvergångar.
— Der står kapten Rehusen; men hvad är det för uniform han bär?
— Han är naturligtvis transporterad och befordrad.
— Förmodligen till adelsfanan; befordringssystemets nuvarande allmänning.
— Hvad hör jag; säkert med betydligt ökad lön?
Den tilltalade ryckte småleende på axlarne.
— Å fan, lönen utgår väl af kronans behållna statsmedel.
— Men hvilken är det som står der borta?
— Det är kabinettskammarherren ……
— Är han grefve eller baron?
— Hans mor påstår, att han är grefve.
Samlingen var lysande och talrik, men ett nedtyngande och bindande allvar hvilade öfver det hela.
Sedan man emellertid vederbörligt bugat sig för och lyckönskat icke mer den uppgående, utan på sin middagshöjd nu stående solen, hade man uppfylt sin officiösa förbindelse och började aflägsna sig. Grefve Adlerstjerna, som äfven infunnit sig, dröjde likväl till den siste.
— Herr grefven har något att säga mig, tilltalade honom Reuterholm.
— Jag har det, herr baron.
Befordringssystemets lyckohjul hade äfven rullat ganska fort för honom. Vi sågo honom uppträda såsom kammarjunkare i första delen af detta arbete och hafva sett honom presentera sig såsom hofmarskalk i denna. Förhållandet var nämligen det, att hans faderlige vän och stolta frände, hofmarskalken —n—, vid prinsessan Sofia Albertinas afresa till utlandet inlemnade sin afskedsönskan, med anhållan att hans unge slägtinge och ende arfvinge skulle få öfvertaga hans tjenst. Så skedde ock. Läsaren torde kanske också ha märkt, att han numera uppträder med mycket mera säkerhet än förr. Att ha blifvit bemärkt och på sitt sätt upptagen såsom en samtalsvärdig, rådgifvande vän af Reuterholm var icke så litet. Medgifvas måste också, att han i råd och dåd inlagt både intelligent klokhet och personlig hållning, och det med ganska klar blick, så väl för omständigheterna för tillfället, som äfven för sina egna intressen.
— Hvad är det fråga om, herr grefve, sporde Reuterholm. Låt höra!
— Herr baron har på senare tiden, förklarade Adlerstjerna, visat mig ett förtroende, hvarför jag känner mig på det högsta tacksam.
— Er stjerna, herr baron, fortfor Adlerstjerna, har allt från för-
