78
myndareregeringens början stått i ständigt stigande. Jag har med uppmärksamhet följt er och känt mig oupphörligt allt mer och mer dragen till er. Den säkerhet, hvarmed ni uttager edra steg, öfvertygar mig om, att det system, hvarför ni arbetar, alltid skall blifva erkändt.
Med stadig och öppen blick betraktade Adlerstjerna härunder Reuterholm. Reuterholm, som insåg att Adlerstjerna icke utan en bestämd afsigt önskat och öppnat samtalet, tycktes i hans ansigte på förhand vilja läsa sig till, hvad frågan egentligen gälde. Men af uttrycket deri kunde han ej stafva sig till någonting.
— Herr baron har vid sin utnämning till en af rikets herrar valt till sitt valspråk: Nec aspera terrent; — svårigheterna afskräcka icke. Detta valspråk, vittnande om ett fast och orubbligt beslut att för uppnåendet af det mål man en gång föresatt sig, icke vika för några svårigheter, har tilltalat mig. Då jag förnam det, var det som om jag fått ett sporrhugg i min själ. Utan att syfta så högt som ni, herr baron, vare det långt ifrån mig, eger jag äfven ett mål. Och för att uppnå det, få äfven för mig inga svårigheter finnas. Allt måste vika.
Reuterholm kände sig smått obehagligt berörd af denna sista anspelning. Således, äfven han hade ett mål. Ville han måhända intränga på Reuterholms egen gebiet?
— Men till saken. Jag vet att min faderlige frände och vän, hofmarskalken —n—, redan före prinsessan Sofia Albertinas afresa till utlandet hyste den förhoppning, att ni, herr baron, skulle bemedla möjligheten för mig att få åtfölja henne. Han misstog sig emellertid; prinsessan reste, utan att jag fick åtfölja henne. Min anhållan är nu att ni, herr baron, hos hertigen ville benäget förorda min önskan, att uppsöka henne utrikes samt få tillstånd att ansluta mig till hennes följe.
Reuterholm var misstänksam. Visserligen erinrade han sig att hofmarskalken —n— erhållit i frågan något löfte af honom, ehuruväl saken sedermera förföll. Men han erinrade sig icke hafva hört något verkligt skäl uppgifvas, och han sporde derför nu sig sjelf, hvad som på botten egentligen så lifligt föranledde dem att fullfölja denna önskan.
Det inflytande, som prinsessan hade på hertigen, sin bror, var Reuterholm bekant, och den misstanken uppstod derför hos honom, att Adlerstjerna möjligtvis ville begagna sig deraf, för att bereda sig högre insteg.
För att komma i detta fall till någon större visshet, lät han Adlerstjerna prata utan något afbrott.
— Då för några månader tillbaka, återtog också Adlerstjerna, herr baron förtrodde mig att Armfelt var i utlandet, stäld under uppsigt af en eller annan af frimurareordens bevakande bröder, ingaf det mig tanken, att äfven jag i sådant hänseende kunde gagna. På sista tiden har jag derför brefvexlat med några intima vänner, som för närvarande uppehålla sig på kontinenten, hvarigenom jag erfarit, att Armfelt skall derute söka att spela en ganska stor roll samt framställa sig, — un-
