86
— Jag vill ej förneka det, men du ser, huru jag ser ut: en fattig sate med luggsliten rock, det är tacken för mina tjenster. Om jag varit klok, skulle jag långt för detta egnat mig åt Armfelt i stället; ty det är ändå en karl, det.
Läsaren torde behaga lägga märke till att Alm, redan innan han instälde sig hos Forster, måste, med den kännedom han hade om honom, hafva uppgjort en plan, huruledes han på bästa sättet skulle fånga honom, n. b. i öfverensstämmelse med det ärende, som han fått i uppdrag af Reuterholm.
— Säkert, min bror, förklarade Forster, jag tänker att det till och med synes på mig, men, i alla fall, nu lär det väl vara för sent för dig att byta om husbonde. Armfelt är uti Italien, som du vet, och för öfrigt bör man väl ej svika en, för att tjena en annan.
— Lappri. Intressena äro våra egentliga husbönder, några andra känner jag ej. Men du sade att Armfelt är uti Italien, och jag vet det — men hur skall man …
Alm tystnade här, liksom rädd för att yttra sig vidare.
— Du bryter af din mening, hvad vill du säga?
— Intet, min bror, ingenting.
— Du har kanske icke förtroende till mig.
Alm lutade sig fram, liksom för att kasta en forskande blick in i Forsters ansigte.
— Efter du sjelf säger det, så måste jag bekänna att jag fruktar för att förtro mig åt någon, att jag …
— Hvad som ligger dig på hjertat är således vigtigt, kanske mycket vigtigt.
— Af den högsta, den största vigt. Jag tror att …
— Hvad tror du? Tala rent ut!
— Att hela min framtid beror derpå; att jag nu rigtigt kan säga, att jag har lyckan i mina händer, endast jag ej genom någon oförsigtighet åter släpper den ifrån mig. Jag föreställer mig nämligen, att om jag endast kunde få reda på en sak.
Forsters nyfikenhet började stegras.
— Förtro dig åt mig, Alm. Kanske kan jag göra mera än du föreställer dig. Hvad är det för en sak du vill veta?
— Jag är fullkomligt öfvertygad att du skulle kunna upplysa mig, om du ville; men …
— Icke så många men; skål, min bror, och tack för det att du tittade hit!
— Ah, hvilken präktig dryck, skål, Forster, men …
— Men, sade du.
— Ja, ser du, jag känner dig icke så mycket nu som förr; icke kan jag veta dina förbindelser; visste jag ändå, att du vore af själ och hjerta tillgifven Armfelt, visste jag blott det, så …
— Tillgifven Armfelt? Hur kan du ifrågasätta det? Jag har ju honom att tacka för allt, hvad jag eger. Vid gud, är det något, som