eljest säga att jag nu kommer för att liqvidera ficklånet — du mins — då vi sista gången åto oss mätta tillsammans — du lånade och jag bestod.
— Åh, jag kommer ihåg, det är nu bra länge sedan; du menar då vi voro på Liljeholmen, den der aftonen, då du trodde dig rigtigt knipa lyckan i kragen. Hur gick det med den saken? Hvad mig vidkommer, så ser du, huru jag har det.
Och Forster sprundade dervid helt lugnt till vinfatet och fylde en bägare med den skummande drycken.
— Får jag också dricka din lyckas skål? Icke sant, jag får det?
Då Alm hörde Forster prisa sin ställning, och betraktade hans om oberoende och välbefinnande så lifligt vittnande anletsdrag och figur, kände han afundsjukans styng i sitt hjerta.
Det föreföll honom, som om Forster hade stulit sin lycka ifrån honom, och att han egde giltiga skäl till missnöje och ovilja. Det var likväl mindre nu än förr förenligt med Alms natur att blotta sitt inre för andra, och han besvarade äfven Forsters skål med ett så vänligt utseende som möjligt.
— Ett skönt vin, skulle jag tro. Det är också frontignac, du, pressadt af de ädlaste muscatell-drufvor. Hvilken angenäm, lefvande kristall! Icke sant? Ah, så prägtigt! Känner du, huru det doftar af en ytterst fin, myskartad lukt!
Alm njöt, men teg.
— Verkligen, sade han slutligen, jag kan ej annat än medge, att du har skäl att känna dig lycklig. Det är helt annat med mig.
— Jag förstår, kamrat; men hvarför har du ej kommit hit ibland. Du ser, huru jag har det, och oss emellan skulle ej räkningarna ha blifvit långa.
Forster talade af hjertat; han var helt och hållet bara välvilja.
— Jag kan ju vara upprigtig emot dig, vi äro ju vänner, anmärkte Alm.
— Lita på mig. Säg mig dina bekymmer, och jag skall göra, hvad jag kan. Mitt hjerta är deltagande och godt, du känner det af gammalt, och numera saknar jag ej alldeles medel heller, tala, tala!
— Säg mig då först och främst, om det ej är baron Armfelt, som, innan han reste utrikes, gaf dig medel att börja rörelsen här?
— Nå ja, efter du frågar, eljest skulle jag just icke vilja tala derom, men för din skull. Baron Armfelt har onekligen varit mycket god emot mig.
— Och du är tacksam?
— Det är ej mer än en skyldighet; men hvarför kommer du med dessa frågor?
Forster var icke nöjd hvarken med dem eller sina svar. I dessa ämnen iakttog han helst tystnad.
— Om jag ej bedrager mig, erinrade äfven Forster, står ju du i vissa närmare förhållanden till Reuterholm?
