88
— I stället har jag så mycket mer tänkt på henne. Är hon qvar ännu på Liljeholmen?
— Långt derifrån. Från Liljeholmen kom hon till baron Armfelts friherrinna, der hon stannade qvar omkring ett halft år.
— Och nu?
— Nu är hon hos fröken Rudensköld; men jag kunde väl säga dig ändå mera.
— Du ser en en smula skälmaktig ut. Hvad vill du säga?
— Du påstår att jag misskänner dig.
— Jag tror nästan att jag nyttjade det uttrycket.
— Vill du, att jag skall bevisa dig, att jag ej gör det?
— Du behöfver det knappast; jag ser på dig, att det är jag, som mera misskänt dig, än du mig.
Alm ville också återknyta det afbrutna samtalet.
— Men såsom bevis på mitt förtroende till dig, ehuru du ej eger något för mig, så vill jag berätta dig, att Marie nu är min fästmö.
— Är det möjligt? Nu förstår jag, hvarför du ej nog kan prisa din lycka. Gratulerar dig, Forster, en skål för din brud, den vackra Marie!
Underrättelsen var likväl en ny svidande stöt i Alms afundsjuka hjerta. I jemförelse med Forster kände han sig så fattig på glädje och lycka, och likväl, hvem hade väl gjort mest för att finna den, han eller Forster?
Forsters framgång i verlden var, enligt hans omdöme, en orättvisa af försynen emot honom.
— Vill gud, skall mitt bröllop väl stå i höst eller i vinter, fortsatte Forster. Du har väl ej något emot att bevista det? Det skall ej bli klent, det kan du lita på.
I Alms öron lät denna bjudning såsom ett hån.
— Du ser missnöjd ut, återtog Forster, kanske du också är kär, men ej ännu i den belägenhet att kunna gifta dig.
En tung suck häfde Alms bröst.
— Låt oss återgå till din affär igen, anmärkte Forster vidare, och kan jag tjena dig med någon upplysning, som kan vara gagnande för dig, så lofvar jag dig det. Vi äro ju gamla vänner, icke sant?
— Jag är icke egentligen missnöjd med verlden; men jag är melankolisk, började Alm. Jag är ledsen, det är allt.
Alm hade fått ett infall, som han trodde skulle göra Forster beredvillig att förtro honom, hvad han önskade.
Forster var bara hjerta och öra.
— Du älskar ju Marie mycket? fortfor Alm. Älskar henne som dig sjelf, mera än allt annat?
— Visserligen. Jag ville hellre svälta i åtta dagar, än icke få se henne en enda dag.
— Hvad tror du väl då den skall känna, som älskar lika varmt
