och innerligt som du, men likväl måste afsäga sig till och med hoppet alt ega den man älskar?
— Du älskar då äfven?
— Beklaga mig, jag gör det.
— Och du älskas äfven tillbaka?
— Jag älskas.
Man såg Forsters deltagande i hans ansigte.
— Men det är ej nog dermed, fortsatte Alm.
— Icke nog, min gud, på hvad sätt kan du öka denna smärta?
— Och likväl, jag säger att det ej är nog med att jag ej ens får hoppas att ega henne, nej, icke nog, ty en stund egde jag likväl detta hopp, och jag var lycklig, men nu — nu — ack, att en gång ha egt och förlorat hoppet, är smärtsammare, än att aldrig hafva egt det.
— Men, hvad vill du väl säga härmed?
— Skulle du ha hjerta att beröfva någon hoppet?
— Omöjligt, nej!
— Då hoppets stråle dör, då är det natt inom oss.
— Du har rätt, en förfärlig natt.
— Huru anser du den, som är nog hjertlös att beröfva den fattige, honom, som ej eger något annat i verlden än hoppet, som är hjertlös nog, säger jag, att beröfva honom det?
— Han är hård, mycket hård, han är åtminstone icke ädel.
— Du dömer dig sjelf, ty du har beröfvat mig detta hopp.
— Jag?
Forster säg förvånad upp. Nyss hänförd af Alms sätt att uttrycka sig, kände han sig nu slagen.
— Jag hoppades, att den hemlighet, jag uppsnappat, skulle kunna förskaffa mig Armfelts bevågenhet, och jag ser på dig, huru högt man bör uppskatta en sådan bevågenhet.
— Håll, Alm, håll! du förkrossar mig.
— Jag hade hoppats att denna bevågenhet, sedan jag först visat mig förtjent af den, skulle försätta mig, understödd af min egen verksamhet, i en ställning, att också blifva berättigad att få älska den, af hvilken jag vet mig vara älskad.
— För all del sluta. Jag skall säga dig allt.
— Jag betraktade dig som en vän.
— Tyst.
— Jag misstog mig.
— Du misstog dig ej.
— Jag aflägsnar mig.
— Du stannar qvar.
Alm vågade ej förändra ett enda uttryck i sitt ansigte, af fruktan att ingifva några misstankar om sin egentliga afsigt. Han hade emellertid framkallat en rigtig täflan emellan sig och Forster, om hvem som skulle gå längst i uppoffrande tillmötesgående.
