92
— Och sedan går det säkert?
— Om du vill, så kunna vi adressera det till …
— Jag förstår, adressera det till …
— Till general Acton i Neapel, eller …
— Eller …
— Eller till Droon eller till Pietro …
— Hvilka äro de?
— De äro Armfelts kammartjenare.
Det var för Alm ej lätt att dölja sin glädje öfver de upplysningar han erhållit. Han beslöt också att aflägsna sig, utan att väcka Forster ur den, antingen af samtalet eller vinet framkallade, ovanliga sinnesstämning, hvari han syntes vara försatt. Men när Alm reste sig upp, reste sig äfven Forster, liksom om båda två följt samma rörelselagar.
— Fyll i bägarne åter, anmodade Alm Forster, för att undgå allt vidare samtal.
— Du lemnar mig.
— Tiden är det enda kapital jag eger.
— Din skål, min bror!
— Klang, pokaler!
Vi befinna oss åter i Reuterholms hus. Alm hade redan slutat
redogöra för sitt besök hos Forster.
— Jag är nöjd med er, Alm, yttrade Reuterholm. Kom hit en annan gång; jag skall ej glömma bort er. Lemna mig nu.
Men Alm qvarstod ännu ett ögonblick på sin plats.
— En annan gång, mumlade han för sig sjelf, en annan gång. Det är på det viset, som lycka och oberoende alltid stjäla sig ifrån mig. Det enda, jag får af dem, är löftet — en annan gång.
— Se der en börs till!
Alm grep den i luften såsom en boll.
Då Alm lemnade rummet, inträdde polismästaren.
Oaktadt Liljensparre till en tid sökt ställa sig det herskande partiets önskningar till efterrättelse, förblef han i alla fall alltid för mycket oberoende och sjelfständig, för att på längd kunna bibehålla sig. Under förevändning att polisen i Stralsund behöfde reorganiseras, afsändes han äfven dit i början af 1793. Häradshöfdingen Norlin efterträdde honom[1]. Befordrad af Reuterholm, tillhörde han också helt och hållet honom.
— Herr baron har låtit kalla mig.
— Var god och dröj ett ögonblick.
Reuterholm ringde och en kammartjenare inkom.
- ↑ Innan Norlin öfvertog polismästare-befattningen, innehades den visserligen af Liljensparres son, men likväl allt för kort, att ega någon betydelse.
