förhoppningar hos mig, som du ej tänkte uppfylla, vill jag likväl ej klaga. Hvar och en är sig sjelf närmast.
Förebråelsen smärtade Forster; i sitt hjerta höll han verkligen af Alm, och han tyckte sig ha gifvit anledning till Alms yttrande.
— Anser du, började han derefter åter, att ditt bref ligger säkert i …
Han hejdade sig ett ögonblick. Ville Alm bedraga honom, så visste han, huru mycket som stod på spel. Han trodde dock menniskorna i allmänhet för mycket om godt, för att vilja ifrågasätta någonting sådant.
— Uti fröken Rudenskölds händer, afslutade han meningen.
Således, der har jag den första länken i Armfelts hemliga postkedja, tänkte Alm; men till och med för Forster var det ej möjligt att se, det Alm tänkte någonting, så uppmärksam var han i detta ögonblick på sig sjelf.
— Fröken Rudensköld, upprepade han, jag nästan fruktade att få höra hennes namn. Nej, jag vågar ej öfverlemna mitt bref åt henne.
Det gälde nu för Alm att få reda på de öfriga, genom hvilka Armfelts bref gingo.
— Icke, hvarför icke?
Alm hade redan förutsett denna fråga och var beredd på att besvara den.
— Hvad jag har att meddela Armfelt — men för guds skull blottställ mig ej — komprometterar framför allt fröken Rudensköld. Besinna om brefvet skulle brytas? Du vet icke …
— Säg ut.
— Att fröken Rudensköld, nej, nej, nämn någon annan.
Alm lutade sig helt förtroligt ned emot Forsters axel.
— Hvad tror du om öfverpostdirektör Franc?
Forster, bedårad af Alms inflytande, nästan hviskade fram dessa ord.
Således, der har jag n:o två.
— Omöjligt, omöjligt! ropade Alm. Du vet icke att fröken Rudensköld kastat sig i hertigens armar, att Franc — han visste icke hvad han skulle tillräkna honom — att Franc, men min gud, du är sjelf för lycklig att begripa alla olyckor i verlden.
För att förmå Forster att yppa hela sin hemlighet, hade Alm inga betänkligheter vid att draga till med något, lika mycket hvad som helst.
Öfverraskad af underrättelsen, att fröken Rudensköld öfvergått till hertigen, var Forster i denna stund att anse nästan som blind.
— Fröken Rudensköld, anmärkte han, skulle ha förrådt Armfelt!
— Franc har varit uppkallad till hertigen.
— Hvad säger du? Då är det bäst att låta brefvet gå genom Bregard.
— Hvem är han?
— Postmästare i Hamburg.
Ingendera talade högt, man endast hviskade fram orden.
