94
Antasta mer än galna de
Dygd, ära, vett och heder»[1].
Reuterholms blick brann som på en tiger.
— Skaffa mig reda på författaren till denna skändliga nidvisa, och ni skall blifva min närmaste man. Hade jag Armfelt här! Vi få väl dock se! Ehuru blixten ännu gömmer sig i molnen, skall den, när molnet delar sig, träffa honom. Har man mera att säga?
— Man säger, att den allians, ni undertecknat med Frankrike, åtföljdes af femton tunnor guld i douceur, hvaraf hertigen skulle ha tagit tio tunnor, ni, herr baron, tre och rikskansleren två.
— Man understår sig att säga det. Ni måste söka få tag i några, som föra ett sådant tal. Hvad säger man om min ställning till hertigen?
— Att han är er skugga.
— Så-å, man tror det. Godt! Vidare.
— Man säger att hertigen är på det högsta intagen af fröken Rudensköld.
— Ni måste omgifva henne med spioner. Hon skall observeras och dock tro sig vara fri. Det är en farlig qvinna. Förstår ni? Men tyst, någon kommer.
Kanslitjenstemannen inträdde i detta ögonblick med depescherna? Polismästaren afträdde.
Sedan Reuterholm med stor uppmärksamhet genomgått och granskat depescherna, undertecknade han dem med ett ironiskt leende. Innan han förseglade dem, instack han en enskild biljett i hvarje särskildt omslag.
— Bed drabanterna komma in. De äro väl redan här, förmodar jag.
— De äro här.
Trenne af hertigens drabanter inkommo.
— Ären I färdiga att resa, mina herrar?
— Ja.
— Här äro trenne paket, och han lemnade dem hvar och en sitt. Om en timme skolen I vara på väg.
— Hvart går min? frågade den ene.
— Till Rom, adress: Piranesi.
— Och min?
— Till Neapel, adress: Vincent.
— Och min?
— Till Hamburg, adress: Bregard.
— Instruktioner och kreditiv?
— Ligga redan färdiga i expeditionen. Till häst, mina herrar!
Netherwood var den af de tre, som sändes till Neapel.
— Man trotsar mig, mumlade Reuterholm, ensam vandrande upp
- ↑ Vi anse oss böra nämna, att denna vers utgör slutet på det af Netherwood upplästa poemet.
