DELAGARDIE.
O, Drottning! tillåt mig, den häpnad uppenbara
Som vid en Frändes syn…
CHRISTINA.
Nej, frugta ingen fara
Carl Gustafs återkomst ej hindrar mitt förslag.
Christina älskar dig; Christina är ej svag.
I mårgon hennes hand på Delagardies hjessa
En krona fästa skall. I mårgon…
DELAGARDIE.
Ach Prinsessa!
Ert stånd… min ringhet…
CHRISTINA.
Gå! jag ingen fördom hör;
Och kärlek jämnar alt hvad börden olikt gör.
(Balletten kommer tillbaka. Fröken Sparre demasquerar sig då hon slutar dansen, och lemnar Carl Gustaf helt förvånad öfver sitt misstag. Christina, som äfven demasquerat sig i detsamma, går emot PhaltzGrefven och säger med ett fint och tvetydigt skämt:
Hvad häpnad! — Bör jag tro, ert öga sig bedragit
Min Prins? — Men trösta Er: den irring er betagit
Har lemnat i mitt rum en Skönhet, och min vän:
Den hedrar eder smak, och jag förlåter den.
(Till sitt Hof.)
Men ren i våra fjät sig daggens droppar gjuta,
Och skuggan bjuder oss at våra lekar sluta.
Jag går — Men, till en pligt mot tacksamhetens lag,
Att aldrig glömmas må så glad och lycklig dag,
Att år från år dess namn må i odödlig ära
Till min förkjusta själ en ljuflig hugkomst bära,
En orden stiftas skall i afton af min hand,
Dit vänskap kaller Er, att prydas med dess band.
